Kollektivavtalens dödgrävare

Kollektivavtalens vara eller inte vara och dess lämplighet har debatterats flera varv under vintern. Nu senast var det en arbetsförmedlare i Södermanland som hotade med repressalier om inte arbetssökande tog sig till Stockholm för att delta i en facklig demonstration till kollektivavtalens försvar. Vilken orsaken än är (utförligare förklaring ska visst komma idag) visar det att gränsen mellan stat, fack och parti är på väg att luckras upp. Arbetsförmedlare agerar fackombudsmän och ger därmed draghjälp åt socialdemokraternas främsta finansiärer och stödtrupper (LO-facken).

Kyrka och stat skildes åt för några år sedan. Nu är det dags för stat och s-parti att gå skilda vägar. Så länge arbetsförmedlare lånar sig till ren fackpropaganda och facket villigt lånar ut sin organisation till den socialdemokratiska valrörelsen är risken överhängande att kollektivavtal uppfattas som ytterligare ett sätt för socialdemokraterna att sätta tvångströja på näringslivet. För alla som inte är födda med partibok (s) blir konsekvensen lätt att ordet kollektivavtal ger dålig smak i munnen.

Det är synd. Problemet är inte kollektivavtalen som sådana, utan i vissa fall innehållet, men framför allt hur främst LO-facken använder kollektivavtal som politiskt slagträ. De flesta inser nog att avtalen behövs. Utan kollektivavtal är det alltid arbetsgivaren som kan peka med hela handen när det kärvar till sig. Hyggliga och ansvarstagande företagare behandlar förhoppningsvis sina anställda schysst även då. Men som anställd får man förlita sig på turen. Drar man en nitlott råkar man ut för en arbetsgivare som kör med en slit och släng-mentalitet som inte hör hemma i en social marknadsekonomi.

Kollektivavtalen förtjänar fler och bättre vänner än de LO-förbund som demonstrerade förra veckan.