Världen håller andan och tänker på påven

En miljard katoliker och många, många andra tänker och ber i dagarna särskilt för påven Johannes Paulus II. Enligt tidningsuppgifter har hans tillstånd försämrats. Påven har drabbats av hög feber och urinvägsinfektion. Han får antibiotikabehandling och står under uppsikt av det läkarteam som behandlade honom när han i slutet av februari lades in på Gemellisjukhuset och opererades för akuta andningssvårigheter.

Två gånger har jag själv haft möjlighet att finnas i påvens närhet. Första gången var när han firade mässa i Gamla Uppsala under Sverigebesöket 1989. Andra gången var vid en enorm utomhusmässa för närmare en miljon killar och tjejer under världsungdomsdagarna i Rom år 2000. Johannes Paulus II har varit en resande påve som alltid varit nyfiken, intresserad och skojfrisk.

För mig som konvertit som gjort hela min vandring till Rom under den nuvarande påvens pontifikat betyder han oändligt mycket. Johannes Paulus II står för en djup innerlighet i tron, fasthet i bekännelsen och har en filosofisk gåva som bidragit till att fördjupa tron och medvetenheten om människans okränkbara värdighet. Hans kamp mot sjukdomen visar att inte ens påven är förskonad från lidande. Det är en ofrånkomlig följeslagare för mänskligheten. Men samtidigt kan lidandet ha en djupare mening.

Påvens kamp visar att han är människa i ordets djupaste bemärkelse. Han är sjuk, gammal och lider, men är trogen sin kallelse och använder situationen för att komma närmare Gud, och visa vägen för andra. Vad vi än jobbar med och vilka våra omständigheter än är finns vägen till Gud mitt i vardagen, vid skrivbordet, på tunnelbanan, hemma vid diskbaljan eller när vi byter blöjor på våra barn.