Patric Rylander

Välkommen till min blogg! Här skriver jag om den "lilla" och den "stora" världen ur mitt perspektiv. Mitt liv handlar mycket om min fru Rakel, vår dotter Agnes, vår nyfödde kille Edvin, katterna Gösta och Sune och vårt radhus i Krusboda i Tyresö. Borgerlig och värdekonservativ kristdemokrat.

Namn:
Plats: Tyresö, Stockholm, Sweden

Snart 40 och sysslat med samhällsfrågor under större delen av mitt liv, genom kd, men också som ledarskribent vid flera landsortstidningar. Praktiserande katolik och stolt far. Numera kanslichef för kd i Stadshuset, men här skriver jag inte som tjänsteman utan som tyckare och kd-politiker.

10.8.05

Folkomrösta mera!

I samband med valet 2006 kommer Eskilstuna att folkomrösta om kommundelning, meddelade TT igår. Samtidigt röstar stockholmarna (bosatta i huvudkommunen) om biltullarnas framtid. Sedan 1977 har ett 70-tal kommunala folkomröstningar genomförts, ofta om kommundelningar, men under senare år då och då även om rättvisa i familjepolitiken.

Vid kristdemokraternas riksting tidigare i somras gjordes tummen ner för både folkavstämningar om de ändringar som planeras för att göra äktenskapsbalken könsneutral och för en omröstning om den EU-stadga som för tillfället lagts på is. Tråkigt och fegt tycker jag. Folkomröstningar är inte det värsta som kan hända. Tvärtom behövs det fler i Sverige, framför allt på kommunal nivå. Det måste bli svårare för oss politiker att neka folkomsröstningar.

Varför? Dels är folkomröstningar ett slags demokratisk ventil eller säkring om man så vill, dels har de ett symboliskt värde som inte bör underskattas. Det är en markering av att makten faktiskt i första hand ligger hos medborgarna och inte på partikanslierna. Bara vetskapen om att namninsamlingar lättare kan tvinga fram kommunala folkomröstningar skulle göra politikerna mer lyhörda. Det skulle bli svårare att köra över lokala opinioner.

Sanningen är ju också att många åsiktsströmningar går rakt igenom partierna, eller åtminstone deras väljargrupper. Familjepolitiken är en sådan. Erfarenheterna från den korta perioden med vårdnadsbidrag under 1990-talet visade att de som flitigast utnyttjade möjligheten var just väljare i traditionella vänsterområden. En del personer som till exempel vill förändra familjepolitiken tar steget fullt ut och byter parti. Men för åtskilliga väger bördan från födsel och ohejdad vana tungt. Det är många spörsmål som ska vägas och synas.

På det kommunala planet blir det ännu tydligare. Så länge vi har gemensam valdag är det knepigt för kommunala frågor och opinioner att slå igenom. Det krävs mycket för att s i Tyresö ska kunna kompensera en dålig insats av Göran Persson i TV:s partiledardebatt.

Fler kommunala folkomröstningar är ett sätt att renodla, förtydliga och ge kommunala och lokala frågor en chans i kommunpolitiken, en väg att förhindra att arbetet i fullmäktigeförsamlingar och nämnder reduceras till dåliga kopior av rikspolitiken. Just det tror jag skrämmer en del politruker som vill fortsätta att dra i trådarna och ha lojala företrädare i kommunerna som fungerar som megafoner och handläggare. Det blir bara krångligt med lokala opinioner. I synnerhet om väljarna har fräckheten att i folkomröstningar säga ja till kommunala vårdnadsbidrag eller nej till biltullar, stick i stäv med regeringens politik.

Även på den borgerliga sidan verkar det alltså finnas en oro för att demokratin ska bli för demokratisk och att den representativa ordningen ska urholkas. Men i min värld har inte folkstyret råd att monopoliseras av partierna. De behövs, men det måste också finnas större utrymme för opinioner och initiativ som går rakt igenom parti- och blockgränser.