Fler mångsysslare - färre heltidspolitiker

Kristdemokraternas Mats Odell och moderaternas Anne-Marie Pålsson är som flera andra riksdagskamrater mångsysslare, enligt en sammanställning som Aktuellt presenterade i går kväll. De nöjer sig inte med riksdagsuppdraget. De har andra järn i elden, och värst av allt verkar vara att de tjänar pengar på det också.

Mångsyssleri och bisysslor är fult. Men förankring är fint och bra. Det är inte lätt att balansera för den politiker som vill vara trovärdig. Min glasklara uppfattning är att det behövs fler, inte färre, mångsysslare i de folkvalda församlingarna. Verkliga heltidspolitiker som skalar bort allt annat för att helhjärtat kunna köra ner huvudet i pappershögar och låsa in sig i sammanträdesrum behöver det däremot bli färre av.

Det är farligt när politiker blir ett yrke, och inte ett förtroendeuppdrag. Tendensen har varit tydlig under ganska så många år. Arbetsbördan ökar, det är svårt att hinna med, politiker tvingas specialisera sig och får allt svårare att klara livet utanför riksdagshuset. Till och med på kommunal nivå är det en betydande uppoffring att tacka ja till ett nämnduppdrag. Pappersbuntar som dimper ner med jämna mellanrum, och sammanträden långt in på kvällarna, ökar risken att kontakten med det "civila" yrket och vänner som är måttligt politiskt intresserad försvagas. Politikerna blir en klass, en "stat i staten".

Även om jag själv har lång bakgrund i partipolitiken känner jag djupt främlingskap för de personer som bygger upp sina liv och sin försörjning kring politiken. I alla partier finns personer som börjat sin bana i juniorarbetet och med tiden helt formats i rörelsens sätt att tänka. Partiet har rätt och andra fel, och utrymmet och intresset för egen reflektion har blivit begränsat. Vännerna finns i partiet och fritiden organiseras tillsammans med partikamraterna. Jobben finns inom partiet eller i dess absoluta närhet.

Naturligtvis finns hela skalan, allt från självständiga personer som simmar mot strömmen till de vattenkammade politrukerna. Men politiseringen, klassbildningen och likriktningen är tilltagande och bekymmersam.

Därför välkomnar jag människor som Mats Odell och Anne-Marie Pålsson med flera som har ett liv utanför riksdagskorridorerna och som inte är beroende av valresultatet för att klara sitt uppehälle. Sådana politiker står med ena benet i "verkligheten". De kan tillföra åtskilligt av kompetens och erfarenhet till en verksamhet som hela tiden riskerar att reduceras till löst tyckande.

Naturligtvis är det inte oproblematiskt. Det finns en gråzon. Engagemang i näringslivet och stora aktieinnehav kan i vissa lägen skapa jävsliknande förhållanden. Risken med "mångsyssleri" är också att något uppdrag hamnar i kläm. Men risken är inte större än att någon av dem som är heltidspolitiker i ordets bokstavliga mening somnar i riksdagsbänken eller tappar sugen och bara glider med i partiets och utskottskamraternas tyckande. Det gäller bara att vara allert och medveten om riskerna, vad man än sysslar med.

Kasta förresten ett öga på partiernas valsedlar, i synnerhet socialdemokraternas, när det blir val igen. Jag lovar att du hittar mängder av kandidater som titulerar sig industriarbetare, målare, murare, sjuksköterska, lärare etcetera, fastän de under fem, tio, femton, tjugo år snarare varit kommunalråd, landstingsråd, riksdagsledamot eller liknande. Partierna har förstått att väljarna värdesätter förankring och koppling till ett "vanligt" jobb.

Varför då peka finger åt politiker som verkligen försöker ha kontakt med människor, företag och organisationer utanför den sfär som skattefinansieras av partistöd?