Viktigt samhällsarbete bland dammtussar och tvätthögar

Många mammor och pappor drömmer om att vara hemma på heltid. Fyra av tio närmare bestämt, enligt en enkät på Aftonbladets hemsida. Siffrorna ska tas med en nypa salt. Alla besöker inte nätet, och ännu färre bryr sig om att svara på alla frågor som möter den som surfar.

Personligen har jag också en rad invändningar mot artikeln som presenterar resultatet. Att tala om hemarbetande som hemmafruar är ingenting annat än nedlåtande. Själva frågeställningen kan också ge intryck av att det som väntar är en tillvaro med fjärrkontroll i ena handen och praliner i den andra. I själva verket är det snarare blöjor och disk som konkurrerar om uppmärksamheten.

”Frågan som Aftonbladet ställde löd: ”Skulle du vilja sluta jobba och bara ägna dig åt barn och hem om du hade råd/möjlighet?”. För den som är lika petig som jag med hur man väger orden i frågor som denna kan det tolkas som att jobb är något som uträttas överallt utom i hemmet. Uteslutas ska därför inte att en och annan som lessnat på sitt jobb i största allmänhet hakat på enkäten bara för att gnälla. Men antagligen är det bara på marginalen.

I grund och botten tror jag att resultatet visar på några tänkvärda och viktiga saker. De exakta siffrorna är ointressanta. Men helt klart är att fler vill ha mer tid för barnen. Det gäller såväl mammor som pappor. Politiken numera är att man ska föda barn snabbt som bara den, lämna BB helst innan man hunnit fatta att man blivit förälder. Därefter ska man mellanlanda hemma för att snarast möjligt återgå till heltidsarbete och med hjälp av maxtaxan lämna ifrån sig barnen till den kommunal heltidsbarnomsorg. Därefter ska man helst fortsätta göra karriär och förverkliga sig precis som om ingenting hade hänt. Kraven är orimliga och politiken rent stollig.

Självklart är det svårt att räcka till. Dubbelarbete och utbrändhet tillhör numera småbarnsföräldrarnas vardag. Själv kommer jag att vara hemma med Agnes i höst. Då är hon knappt ett år. Fanns det bara någon praktisk möjlighet skulle jag gärna stanna hemma tills hon börjar skolan. Men vi har inte råd. Och det är väl där skon klämmer för ganska många. Vi betalar höga skatter, men väljer man att stanna hemma längre med sina barn än vad sossarna i myrdalsk anda tycker är lämpligt får man inte en spänn tillbaka. Då blir man tärande i motsats till alla förvärvärvsarbetande som snällt och duktigt bidrar till att politikerna har pengar att fördela. För att ta till kraftord är det något av en ideologisk våldtäkt på familjen. Inte undra på att det startas familje- och föräldrauppror runt om i landet och att fler och fler (även inom sossarna, som Per Kågeson) säger ifrån.

Den största utmaningen för borgerligheten är att skapa en familjepolitik som ger möjlighet till mer tid för barnen och innebär verklig valfrihet. Att vara hemma är inte det värsta som kan hända. Det är inget straff, i synnerhet inte om man har en tvååring bredvid sig på golvet som har upptäckt hur spännande det är att riva sidor ur bokhyllans böcker. Sanningen är till och med att det är ett viktigt samhällsarbete som utförs där bland dammtussar och tvätthögar. En familj som själv kan välja den omsorg som passar bäst för just deras situation blir en trygg familj, och barn som växer upp i trygga familjer har en bra grund för resten av livet. Visst kan det gå snett ändå. Men det förändrar inte att barn behöver sina familjer och att föräldrar har rätt till mer tid för barnen.