Nato kan vänta

Allt fler svenskar säger nej till medlemskap i Nato, skriver statsvetaren Ulf Bjereld på Dagens Nyheters debattsida idag. För vilken gång i ordningen vet jag inte, jag har tappat räkningen. Men han och majoriteten svenskar har en poäng. För svensk del kan Nato faktiskt vänta. Skälen är flera.

För det första befinner sig Nato i något av en identitetskris efter murens fall. De militära hot som atlantpakten kan hantera har huvudsakligen ersatts av hot som västalliansen inte har samma kompetens att klara. Den lede fi är numera desarmerad och torde väl snart knacka på dörren.

För det andra är beslutsstrukturen i Nato en fråga som behöver bottnas rejält. Organisationens stadga säger en sak, men när det krisar är det störst som går först. USA bestämmer. Kanske logiskt eftersom det är därifrån som såväl kulor som kanoner kommer. Men ändå. Är vi beredda att bli överkörda av USA?

För det tredje behövs en rejäl debatt i Sverige om vad som egentligen händer inom säkerhetspolitiken. EU är på väg att bli Natos europeiska distriktsorgansation och Sverige har glatt anmält sig som medfixare till en "battle group". Utan större debatt är vi på väg att överge den militära alliansfriheten. Månne är vi redo för det steget, men det borde i så fall förtjäna en debatt som inte omedelbart tiltas av folkpartiets Nato-extremister eller vänsterns USA-hatare.

För det fjärde, och det är kanske viktigast, måste vi bestämma oss för vad vi vill ha vårt försvar till. Ska det vara att skyffla snö i Ånge, bygga dammar i Arvika eller ingripa i konflikter i Afrika, eller kan det eventuellt också tänkas vara att värna Sveriges demokrati och territorium. Det ena behöver i och för sig inte utesluta det andra, bara vi är medvetna om att vad vi än väljer kostar det pengar. Nato kommer inte acceptera att vi försöker åka snålskjuts. Föredrar vi att stå utanför är det inte heller gratis. Försvar och säkerhet måste få kosta.

Frågan kan bli aktuell på allvar när Nato har landat i den nya verkligheten och Sverige slutat använda försvaret som budgetpolitisk mjölkkossa. Men tillsvidare säger jag, liksom huvuddelen av svenskarna: tack, men nej tack!