Ingen människa är en ö

I går hade vi för första gången möjlighet att ordentligt fira nationaldagen. För egen del blev det tyvärr inte så mycket av den saken. En Sverige-bakelse slank ner men dessvärre slant även en såg över fingret vilket gjorde att grillning med goda vänner fick ersättas med sjukhusbesök. Ska försöka bättra mig till nästa år. Att fira Sverige är viktigt.

För mig är nationaldagen en påminnelse om att ingen människa är en och att vi fungerar och utvecklas tillsammans med andra. Under lång tid ansågs det inte riktigt rumsrent att fira det som då kallades svenska flaggans dag. Man skulle vara världsmedborgare, inget annat. I EU-debatten har delar av argumentationen körts i repris.

Numera är att det också populärt att rikta kängen mot mot familjen, ”Död åt familjen” skanderas det med jämna mellanrum från vänsterpartister och liberala ledarsidor. Och visst: få saker är alldeles entydiga. Mycket elände kan hända inom familjen, och sund nationalism och fosterlandskärlek kan under vissa omständigheter slå över i kulturell eller biologisk rasism.

Men det omvända gäller också: internationalism utan nationell förankring blir lätt rotlöshet och främlingskap. Och individer utan familjer har en längre uppförsbacke i livet. Familj, hembygd och nation är mångtydiga begrepp. Men det är ändå svårt att se hur vi skulle klara oss utan dem. Det är i det lilla som vi lär oss solidaritet och gemenskap, men också öppenhet för de stora sammanhangen. Fungerar inte de små gemenskaperna blir helheten lidande.

Därför finns det anledning att glädja sig åt den motrörelse som pågår för närvarande. Äktenskapet har faktiskt fått lite av en renässans. Smarta företagare har hakat på och bröllopsbilagorna står som spön i backen.

Samtidigt är bygderörelsen Sveriges kanske snabbast växande folkrörelse. Här om året sa etnologiprofessorn Jonas Frykman i en Metro-intervju: ”Lokalpatriotismen blomstrar. Sannolikt kommer den att bli allt viktigare. I Sverige har de styrande betraktat kärleken till det lokala som gammal och förlegad”. Enligt Frykman finns det just nu en folklig motrörelse där det lokala står för trygghet, rötter och stolthet. I storstäderna tar det sig uttryck i byalag där inflyttarna försöker ”skapa” sina egna rötter.

Situationer och förhållanden varierar över klotet, liksom de uttryck som överdrifter och avarter kan ta sig. I grund och botten är vi ändå i många bemärkelser väldigt lika. Just vetskapen om att vi alla oavsett hudfärg, kön eller nationalitet behöver närhet och gemenskap ger ödmjukhet och insikt om att individer, familjer och nationer behöver varandra. Men det ger också en aning om att ”världen” eller ”mänskligheten” i sig är för stora och diffusa och behöver kompletteras. En verklig internationalism måste byggas underifrån.