Mångfald bättre än borgerlig enfald

Så har då Göran Persson gjort come back. I helgen framträdde han inte bara i sörmländska Björkvik. S-partiets juniorer förärades också ett oväntat besök. Statsministerns budskap har redan analyserats till minsta beståndsdel. Här räcker det att konstatera att intet nytt presenterades. Samma övertro på politikerfixade jobb som vi vant oss vid under årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav och samma underskattning av betydelsen av att skapa goda villkor för företagande. Att höra Klas Eklund, tidigare statssekreterare (s), såga Persson på TV i går kväll var faktiskt smått underhållande.

Det intressanta med helgens statsministerbravader är själva fenomenet. Persson har tydligen lyssnat på kritikerna. Genom att besöka SSU-kongressen visade han större intresse för Rörelsen än för den egna hängmattan. Och genom att närma sig frågan om hur Sverige ska sättas i arbete kan han åtminstone i några dagar ge intryck av att återigen prioritera jobben.

Borgerligheten kan inte längre räkna med att fortsätta sparka på den s-regering som ligger. Erfarenhetsmässigt vet vi att socialdemokraterna är bäst när det gäller. Då drar valmaskinen igång. LO:s propagandaapparat ställer oftast upp lojalt och ministrarna turnerar riket runt för att presentera nya bidrag och presenter.

Samtidigt är moderaterna bäst på träning. När valet närmar sig brukar de krokna. Risken finns att Reinfeldt och hans kompisar prickat in formtoppen för tidigt. "Maud-eraterna" verkar bli det nya partiet för Timbrohögern, för de gnälliga marknadsliberaler som tycker att m har blivit för snälla mot facket. Frågan är bara hur det centerpartistiska fotfolket reagerar. Än så länge har inte centerns nyorientering inneburit några opinionsmässiga jättekliv. Folkpartiet tappar väljarstöd och kristdemokraterna befinner sig på alliansbyggets skuggsida.

Kort sagt: det är för tidigt att ropa hej! Rosenbad är långt borta, även om det kan skönjas en viss medvind. Det enda som duger är att spotta i nävarna och jobba hårt. Min övertygelse är att borgerligheten förvisso tjänar på att uppträda som vänner som kan samarbeta och vill ta över makten. Men de borgerliga partierna förlorar på om alla leker följa Reinfeldt, som i sin tur då och då ser ut att skugga Göran Persson. Likriktning innebär att viktiga nyanser i den borgerliga buketten går förlorade. Därmed kan exempelvis mer idéorienterade liberaler och kristdemokrater finna större lockelse i soffan än att lägga sin röst på ett blaskigt alternativ som är sönderkompromissat redan på valdagen.

Ska enheten vara en verklig tillgång måste det vara i så fall vara en enhet som bejakar de fyra partiernas olika ideologier, bakgrund och kultur. Annars är jag nog inte ensam om att betacka mig för alliansen...