Varning för sekulära skolor?

"Det är obegripligt att konfessionella friskolor stöttas av staten. Barnen får inte möjlighet att välja utan tvingas in i en osjälvständig religiös föreställningsvärld", skriver Lena Ringqvist på Svenskans Brännpunkt idag. Hon har nyligen utkommit med boken Som en tjuv om natten, en svidande uppgörelse med hennes egen frikyrkliga uppväxt.

Resonemanget är knepigt. Okej, visst finns det en och annan dålig friskola, möjligen också någon som är farlig. Men kontrollen av friskolorna är betydligt tuffare än granskningen av de kommunala. Friskolor bidrar med engagemang och nytänkande och medverkar dessutom till valfrihet och mångfald.

Det är många val som föräldrarna gör åt sina barn, och det är ganska mycket som vi "tvingar" våra barn till - med deras bästa för ögonen. Att inte slänga mat på varandra, inte kasta sten på grannens bil, inte stjäla och inte dänga hinken och spaden i skallen på kompisen när ungen lackar till. Det kallas uppfostran. Och ja, kanske är det osjälvständigt. Vi ska ju faktiskt växa in i ett socialt sammanhang där vi ska fungera som människor. Vi behöver få lära oss vad som är rätt och fel, och utveckla vår egen etiska kompass. Det förutsätter att någon kan hjälpa oss att göra val. Detsamma gäller med skola. Barn kan inte bestämma själv när de är sex år, eller ännu mindre. Det måste någon göra åt dem, och att barnen får en skolgång som inte helt ställer familjelivet på huvudet borde inte vara så kontroversiellt. Friskolorna måste ju faktiskt också följa skollagen.

Kanske är det tvärtemot vad Ringqvist skriver. Kanske är det dags att varna för den "vanliga" skolan? Friskolor är ärliga. De flaggar för vilken värderingsgrund, etik och moral de utgår ifrån. Den som väljer en kristen friskola vet förhoppningsvis att barnen får en god utbildning som följer lag och läroplan men som också tar avstamp i kristna värderingar och ger ett visst hum om kristen tro.

För den som väljer den kommunala skolan kan det vara lite mer oklart. Problemet är uppfattningen att det är objektiv sanning som förmedlas, fri från besvärande värderingar, självklarheter som vem som helst kan ställa upp på. Men det är i sig en värdering, som ibland slår över i en sekulärfundamentalism som inte erkänner värdet av något annat än det som går att räkna eller ta på.

Att välja bort religion och värderingar, som de definieras i många andra länder och även gjorde i vårt land en bra bit in på 1900-talet, är också en värdering. När kommunala skolor och vänstermänniskor inte inser detta kan det i värsta fall bli rena lotteriet vad barnen får lära sig i skolan. Skolans värderingsgrund riskerar att bli så urvattnad att lärare med en stark övertygelse kan prägla undervisningen på ett farligt sätt. En kommunist låter kommunismen komma smygande etcetera, allt under att de döljer sig bakom en förment objektivitet.

Det accepterar inte jag som förälder. Innan man lyfter pekfingret mot religiösa friskolor borde man därför fundera ett varv till. Barn kan ju faktiskt också tvingas in i en osjälvständig sekulär föreställningsvärld, där det inte finns plats för tro och övertygelse.