Billström gör en Reinfeldt

Vad är det egentligen som händer med Annika Billström, sossarnas finansborgarråd i Stockholm? I höstas gjorde hon helt om efter att ha förbjudit de borgerliga partierna att motivera sitt eget nej på nej-valsedeln i höstens folkomröstning om biltullarna och efter att under åratal blivit fullständigt rasande om någon pekat på det demokratiska svek det innebär att säga en sak i en valrörelse och sedan göra något helt annat. Den som över huvud taget knystade om att folkomröstningen borde genomförts innan fyra skattemiljarder plöjdes ner i ett halvårslångt försök kunde räkna med skäll och ovett från Billström.

Plötsligt började Billström själv prata om ett demokratisvek, men givetvis inte av henne själv utan av Göran persson och miljöpartiet. Låt vara att det ligger något i det. Men likväl var det Billström som stod i Vasaparken och lovade att tullarna aldrig skulle genomföras. Det är också hon som blivit tullarnas främsta förespråkare.

Plötsligt bröt hon också samarbetet med v och mp om valsedlarna. Nu fick inte bara borgerligheten skriva vad de vill på valsedeln. Varje parti ska ha sin egen sedel: så demokratiskt som möjligt. Den finstilta sanningen är att hon i annat fall hade blivit överkörd av kd, m och fp i allians med mp. Nu hänger frågan fortfarande i luften.

Häromveckan kom nästa omsvängning: nu kan sossarna tänka sig att öppna för omvandling till bostadsrätter i ytterstaden. I sak ett välkommet besked. Men som Claes Arvidsson påpekar i Svenskan i dag har Annika Billström inte ens sitt eget parti med sig. I åratal har Billström drivit på för lagar och tricksat med stiftelser och jättekooperativ för att hindra de boende att själva välja. Varför ändrar hon sig nu?

Arvidsson har en hel del intressanta resonemang. För egen del tror jag dock att Billström försöker göra en Reinfeldt. Inför öppen ridå vill hon förändra bilden av i första hand sig själv. Reinfeldt kämpade med att göra om moderaternas image. Billström har däremot anledning att vara orolig över bilden av det egna ledarskapet. Hon har mer och mer kommit att framstå som maktfullkomlig, grinig och ointresserad av att lyssna. Med ett antal lappkast hoppas hon ändra på detta. Omprövningarna skulle åtminstone hypotetiskt kunna visa på att Billström vågar tänka nytt och höja sig över käbbel och partiegoism, sådant som brukar känneteckna ett gott ledarskap.

Billströms har säkert lyssnat, men mer på sin nya kommunikationschef Eva Franchell än på väljarna och det egna partiet. Framför allt är hon för sent ute. Reinfeldts nybygge har gått för långt, men har ändå något slags trovärdighet. Det har inte Billströms. Ju fler omprövningar desto mer desperat verkar Billström vara.