Nog med "Allians"

Inför det borgerliga allianskonventet i morgon lanserar folkpartiledaren Lars Leijonborg idén om gemensamma valsedlar för de fyra partierna. Beteckningen skulle vara "Allians för Sverige". Samma tanke har tidigare förts fram av Svenska Dagbladets ledarsida.

Utspelet är smått komiskt och luktar faktiskt - partiegoism. Folkpartiet brukar nämligen vara det borgerliga parti som har lättast för att tänka på sig själv. Nu ser det ut som att Leijonborg vill vända de vikande siffrorna genom att framstå som den som är allra mest vänligt inställd till alliansen. Jag tar mig friheten att tvivla på hans uppriktighet. Leijonborg får trösta sig med att han i alla fall fick det mediala utrymme som han så gärna ville ha.

Alliansen har spelat en viss roll under de gångna åren. Nu finns det två tydliga alternativ som står mot varandra. För dem som högst av allt prioriterar ett maktskifte är det givetvis värdefullt. Opinionsmässigt tror jag dock att moderaternas ombyggnation har spelat större roll än alliansen som sådan.

I övrigt kan man undra:

Om nu enighet är det största av alla ting, varför då inte slå samman de fyra borgerliga partierna?

Lockas verkligen väljarna av färdigtuggade budskap, där man i praktiken inte kan påverka om tyngdpunkten ska ligga på fortsatt politikerstyre av barnomsorgen ( i första hand fp) eller den frihet och rättvisa som kristdemokraterna arbetar för?

Själv tycker jag att kompromisser och uppgörelser i första hand ska ske efter ett val när väljarna fått säga sitt. Politik handlar om idéer och påverkan. Därför måste också olikheter, även mellan de borgerliga partierna, få komma fram i debatten. Annars blir politik olidligt tråkig.