Borgerlig politik lika viktigt som ny regering

Grattis på oss! Hurra vad bra det går för borgerligheten just nu! Göran Persson ser ut att vara nere för räkning och Fredrik Reinfeldt fyller DN:s debattsida var och varannan vecka med nya, omprövande utspel.

Tydligen är vi ganska många som vill se ett regimskifte. Socialdemokraterna är numera inte bara tämligen regeringströtta. Idéerna har sedan länge förvandlats till ett passivt förvaltande och en allt djupare oförmåga att tänka nytt. Laguppställningen är inte heller särskilt tilltalande. S-regeringen saknar riktigt färgstarka profiler som utstrålar entusiasm. Inte undra på att så många drömmer och hoppas på Margot Wallström, en av få sossar som verkar tro på något mer än sin egen förträfflighet. Ministären Persson har också gjort flera tveksamma insatser under senare tid, inte minst fumligheten kring tsunami-katastrofen och det bedrövliga försvarsbeslutet i december. Någon draghjälp från vänster kan inte heller Persson räkna med. Ohlys kommunism förstärker bara intrycket av en tämligen motbjudande rödgrön-röra, och Schymans extremistfeminister får säkert ytterligare en och annan sosse att funderar på att byta valsedel nästa höst.

Så det är bara att tacka och bocka. Borgerligheten har mycket gratis. Inte blir det sämre av att de fyras gäng äntligen har tagit sig i kragen. Hur mycket av framgångarna som beror på moderaternas nyorientering och hur stor del som beror på Alliansens tillkomst ska dock vara osagt. Reinfeldt har överraskat de flesta, inte minst de egna partikamraterna. Och visst var moderaterna tvungna att göra något åt sin profil. Frågan är bara var balansräkningen slutar när han gång på gång ger socialdemokraterna rätt i svartmålningen av m. ”Vi har varit stygga och dåliga, men nu med mig vid rodret ska det bli andra bullar”. Omläggningen känns då och då rätt förvirrande, även om det är något sympatiskt att ”vara fast i värderingarna, men ständigt omprövande av tekniken”, som Reinfeldt brukar försvara sig.

När Alliansen sparkade igång förra året var jag klart tveksam till konstruktionen. I dag är jag väl något mer positiv, men är fortfarande inte helt övertygad om att det blir ett vinnarkoncept. Varför? Min enkla uppfattning är att makten inte är allt. Frågan kan inte bara vara att vi får en borgerlig regering, utan måste i första hand vara att vi får en regering som vågar driva en borgerlig politik. Om allt är färdigkompromissat och färdigtuggat på valdagen kan det kännas som en regeringsfähig skara. Men vilken blir politiken om man på flera punkter försöker lägga sig så nära sossarna som möjligt?

Och vad ska man som väljare rösta på om de fyra partiernas egenheter är bortfilade? Varför över huvud taget fyra partier om alla ska tycka lika i allt? Min grundinställning är densamma som Reinfeldt hade strax efter tillträdet som m-ordförande: låt väljarna bestämma var tyngdpunkten ska ligga. Därefter kan vi sätta oss ner och kompromissa.

Jakten på borgerlighetens minsta gemensamma nämnare kan innebära att partiernas ursprungsbefolkningar förvandlas från stöttepelare till främlingar. Parti byter de kanske inte. Men de kan avstå från att rösta. Då är det tveksamt om det räcker att vinna väljargrupper som konverterat från vänsterblocket.

Jag hoppas att jag får fel. Jag hoppas verkligen att Alliansen inte flummar till kraven på ett skattetryck som gör det möjligt att leva på sin lön, eller kväver kristdemokraternas och moderaternas politik för rättvisa och valfrihet även för familjer som inte rättar in sig i ledet och placerar barnen på skattesubventionerade dagisplatser.