Livshjälp - inte dödshjälp

Enligt en Sifoundersökning som presenteras i Aftonbladet idag är nästan åtta av tio svenskar positiva till aktiv dödshjälp för obotligt sjuka. Resultatet är skrämmande, men ändå inte särskilt överraskande. Flera undersökningar under senare år har visat på liknande resultat.

Ändå kan man undra hur meningsfullt det är att räkna ja- och nej-röster i ett spörsmål som detta. Frågor om liv och död är större och svårare att ta ställning till, och kräver mer eftertanke och resonemang, än vad opinionsinstitutens svarsalternativ tillåter. Djupintervjuer med de 78 procenten ja-sägare skulle säkerligen ge en sammansatt och betydligt mer nyanserad bild.

Vad Sifosiffrorna däremot ger en klar uppfattning om är att döden väcker oro. I sig är det ingalunda överraskande eller nytt, men relationen till livets slut har förändrats. Sett i ett längre perspektiv har döendet anonymiserats och institutionaliserats. Döden finns inte längre mitt ibland oss på samma sätt som tidigare, den är något vi vill gömma undan. Därmed blir det också svårt att få ett naturligt förhållningssätt till livets slut. Vetenskapens och medicinens framsteg har betytt mycket för att förbättra livskvalitet och bekämpa sjukdomar. Men i kombination med en tidsanda som hyllar ungdom och framgång har en bieffekt blivit att vi känner främlingsskap inför lidande och död. Vi vill ta kontroll över det som aldrig fullt ut är möjligt att kontrollera.

Tveklöst finns det situationer som av de närmast berörda kan upplevas som hopplösa och där döden framstår som en befriare. Trots det finns två avgörande invändningar mot att gå opinionen till mötes. På individnivå visar erfarenheten att önskan om dödshjälp ofta är ett rop på hjälp och smärtlindring, något som sjukvården ofta ser ut att ha svårt att ge kroniskt sjuka.
Legaliserad dödshjälp skulle sannolikt innebära ett minskat intresse för att göra människans sista tid så värdig som möjligt. Går det att avbryta den sjukes kamp på konstlad väg finns inte samma drivkrafter för utveckling på smärtlindringsområdet.

På samhällsnivå ligger det mycket i handikapprörelsens invändningar. En legalisering av dödshjälp urholkar människovärdet. Svaga och sjuka sorteras bort och i tangentens riktning ligger ett hårdare klimat för funktionshindrade. I kombination med kris i vårdorganisation och offentliga budgetar blir problemet extra brännande. Dödshjälp riskerar att bli, eller åtminstone uppfattas som, ett sätt att kompensera brister i vården. För synen på människans värdighet och okränkbarhet skulle det vara förödande.