Fler borde göra som skolborgarrådet

Stockholms skolborgarråd Erik Nilsson (s) lämnar politiken efter valet nästa höst. Det lät han meddela i måndags. "Politiken blir allt mer förytligad och samspelet mellan medierna och politiken blir huvudfrågan", kommenterade han i Radio Stockholm. I en annan intervju framhöll han svårigheten att kombinera ett politiskt toppjobb med att vara småbarnsförälder.

Med Erik Nilsson tappar Stockholms-sossarna ett av få borgarråd som kan tänkas vara en tillgång för partiet. Ofta håller jag inte alls med honom, och minst lika ofta kritiseras Nilsson för att älska strukturer och system. Men han har ändå lyskraft och borde ha varit den självklara kronprinsen till Annika Billström.

Jag får erkänna att jag känner förståelse för motiven till avhoppet. Det är svårt att vara småbarnsförälder och politiskt aktiv över huvud taget. Sammanträden på kvällar och aktiviteter på helgerna är inte direkt familjevänligt. Dessutom finns det ofta en pratkultur som gör sammanträdenas antal onödigt stort och stundom också alltför långa. Det är förvisso sällan ett problem i Stockholmspolitiken. I Tyresö är det värre. Där är det betydligt mer snack än verkstad. I Stockholm utbyts det mest förslag till beslut och reservationer. Däreftre klubbas det. Undantaget är givetvis fullmäktige och vad jag förstått även en del stadsdelsnämnder.

För det andra politikens villkor. Handen på hjärtat: kan någon som har erfarenhet av politiskt arbete eller journalistik eller ännu hellre båda delerna som undertecknad, med rent samvete säga att han inte har rätt? Politiker vill synas i media för att vinna väljare och media jagar nyheter och säljbara rubriker. Men allt är inte nytt i politiken. Allt kan inte hela tiden vara nytt. Då blir det infantilisering och snuttifiering av alltihop. Och politikerna måste lära sig att det finns en verklighet utanför tidningsspalterna. Sossar kan ha rätt och partikamrater fel. Det erkänner man givetvis inte så ofta. Men så är det.

Politiken och journalistiken skulle må bra av ett par kalla duschar och lite mer reflektion. Erik Nilssons avhopp är en påminnelse om att det måste gå att vara människa i politiken, om inte är det bara att kliva åt sidan. Det borde fler göra när frågan ställs på sin spets.