Massaker på sossarnas familjepolitik

Gårdagens Debatt i SVT artade sig till en ren massaker på sossarnas familjepolitik. Förskoleminister Lena Hallengren tappade humöret och hamnade på defensiven redan i programmets inledning. Lotten Sunna från feministiskt initiativ gjorde ändå ett försök att sakligt argumentera för en ordning som innebär att alla barn ska tvingas in i samma fålla, oavsett barnets utveckling och familjens helhetssituation.

Egentligen ganska avslöjande. Sossarnas främsta vänner på familjepolitikens område är extermfeministerna inom fi som vill detaljstyra uttaget av föräldraförsäkringen (det som på nyspråk brukar kallas individualisering) och fördjupa orättvisan mellan de som väljer olika omsorgsformer.

Föräldraupprorets två representanter gjorde tillsammans med s-debattören Per Kågeson lysande insatser för att visa på behovet av flexibilitet. Att föräldrarna vill ha mer tid för sina barn och har huvudansvaret inte minst under de tre första åren är så självklart att det egentligen inte borde behöva sägas. Men i socialdemokraternas Sverige är det tydligen nödvändigt.

Tvååringar behöver i första hand närhet och kärlek, inte pedagogik. Och min fasta övertygelse är att föräldrarna är bättre på det än aldrig så välutbildade förskollärare. För en del går det utmärkt att kombinera närheten och anknytningen till föräldrarna med pedagogik även då barnet är litet. Men föräldrarna ska inte behöva stå med mössan i handen och be stat och kommun om nåd att få ta hand om sina egna barn. Ansvaret och bestämmanderätten är föräldrarnas. Stat och kommun ska hjälpa familjen, inte styra och stjälpa.

Förskolan ska vara bra och barngrupperna på en nivå som gör att dagistiden inte bara blir förvaring, men det passar inte för alla. Och tro det eller ej: vi är ganska många som klarat oss hyfsat i livet utan en barndom som styrts av hämtnings- och lämningstider och läroplaner för förskolan.