Röd avgång 2006

Moderaterna i Stockholms stad är dubbelt så stora som sossarna, enligt den senaste partisympatimätningen från Temo. 44 procent för Axén Olin och hennes kompisar och blott 21,5 för Billströms lag.

Reinfeldt-effekten är en förklaring. En annan sossarnas oförmåga att hålla sams. Ständiga kontroverser, för öppen ridå, visar att Billström har större problem att hålla ihop sitt eget parti än vad den borgerliga alliansen har att hålla någorlunda sams. Sossarnas egna inbördeskrig i kombination med att alliansen har hittat en rätt hyfsad samarbetskultur har vridit ett av de främsta argumenten ur händerna på s-partiets företrädare.

Nu gäller det att lägga i en högre växel. Axén Olin må drömma om egen majoritet, men den lär knappast bli verklighet. De borgerliga partierna behöver varandra. Samarbete är nödvändigt, men samtidigt måste varje parti ha en ärlig chans att möta väljarna på sina egna villkor. Kompromissas alla egenheter bort på förhand blir det bara en jämngrå smet som möter väljarna på valdagen.

Regeringsskifte är viktigt, men var tyngdpunkten ska ligga måste väljarna få bestämma. Har moderaterna på förhand gett upp skattefrågan och kd lagt sig platt i familjepolitiken för vissa borgerliga sossar blir det svårt att motivera att en ny regering verkligen skulle göra skillnad.

Hänger man upp allt för mycket på framgångar för ett parti blir opinionssvängningarna desto kännbarare. Reinfeldts kurs kan inte ha nyhetens behag hur länge som helst. Kanske stannar väljarna längre än så, kanske inte. Det finns anledning att minnas hur det var förra gången: Janne Josefssons dolda kameror bidrog till moderaternas ras, och i Stockholms stadshus var det många som tagit ut den borgerliga valsegern i förskott.

En gammal sanning är att borgerligheten, och i synnerhet moderaterna, alltid är bäst på träning. När det verkligen gäller brukar sossarna spurta starkt. Ska vi hindra det gäller det att hålla ångan uppe - hela tiden!