Folkomröstning? Ja tack!

Säg folkomröstning och landets partisekreterare får huvudvärk. Mest ont under håret har idag sossarnas Marita Ulvskog. Sören Wibe med flera har nämligen bestämt sig för att utnyttja sin stadgeenliga rättighet att försöka driva fram en medlemsomröstning med syfte att regeringspartiet ska svänga till förmån för en svensk folkomröstning om EU:s nya konstitution.

Folkomröstningar är svårt. Det visar erfarenheterna från högertrafikomröstningen vars resultat snabbt förpassades till papperskorgen. Hur kärnkraftsomröstningen ska tolkas är fortfarande en fråga för statsvetenskapliga seminarier. Och EMU-omröstningen vill många helst glömma.

Men en sak borde vi politiker ha lärt oss av den senaste folkomröstningen och av Junilistans exempellösa framgång: EU framstår för många som ett elitprojekt som tappat förankringen i vanliga människors vardag. Forstätter vi att blankt säga nej till folkomröstning tolkas det ohjälpligen som att överheten vill tysta det trilskande folket och inte orkar med en ordentlig debatt. Det skulle vara förödande.

Själv röstade jag ja till EU och ja till EMU. Mycket troligt skulle jag göra det till konstitutionen också. Men jag tillhör den minoritetet som inte har särskilt långt till sammanträdesrum, korridormingel och politiskt beslutsfattande. Många har inte den möjligheten och känner distans. De vill åtminstone få en chans att säga sin mening. Ger vi inte väljarna den chansen kommer klyftan öka mellan valda och väljare och framför allt mellan EU och svenskarna.

Wibe är kanske en gnällspik. Men i det här fallet tycker jag att han har rätt, och det svenska partietablissemanget fel. Just nu är det viktigare att bromsa och förankra än att ta nya sjumilakliv i europasamarbetets utveckling.