"Lacosteproletärernas terapimarsch"

1 maj är ett finurligt påhitt, och då raljerar jag inte. Politik är inte bara beslut och ideologi. Det är också massor av känsla, gemenskap och samhörighet. Åtminstone bör den vara det om inte politiken ska kännas trist och abstrakt.

Det är också förklaringen till att flera fusionsplaner i svensk politik har spruckit. Centern och folkpartiet hade ett tag funderingar på ett giftermål, men även om åsiktsskillnaderna kanske inte var så stora blev kulturkrocken mellan det gamla bondeförbundet och de liberala, intelligensaristokratiska storstadsborna för svår att övervinna.

Inte heller gick det att förena dåvarande kds och centern (som många faktiskt ville), trots att partikulturerna på många sätt mer påminde om varandra. Många är vittnesbörden från olika kommuner om att partier som egentligen tycker ganska lika inte kan förenas, ofta på grund av bristande personkemi. Inte så sällan har personmotsättningarna sin grund i att partierna har olika syn på samarbete och hur den politiska slipstenen ska dras.

Kort sagt: jag avundas sossarna och andra på vänsterkanten för att de har en dag när de kan manifestera samhörighet och får känna att de inte är så ensamma som det säkert kan kännas ibland på partimöten i Bollmora eller Karesuando. Men tyvärr verkar inte vänsterfolket ha känt förändringens vindar blåsa. Därför har 1 maj blivit en karikatyr av vad det var tänkt att vara och vad det skulle kunna vara.

Någon har elakt kallat 1 maj för Lacosteproletärernas terapimarsch. Elakt, men inte helt fel... Idag är det maktpartiet som demonstrerar mot... ja säg det. Många gånger faller kritiken tillbaka på partiet självt. Den som har haft makten så länge som sossarna har också haft makten att justera en hel del av orättvisorna. När ministrar och kommunalråd låtsas som att de tillhör en förtryckt skara blir det lätt patetiskt.

På orter där sossarna är mer nytänkande skippar man flosklerna och marscherna. I stället tar man fasta på gemenskapen, grillar och har familjefest.

Det mest intressanta som hände i går var i Uppsala. Där samlade en demonstration, med bland annat Maria Larsson som är kristdemokraternas vice ordförande, fler deltagare än sossarnas och vänsterns flaggviftare. 800 personer krävde rättvisa inom barnomsorgen och mer tid för barnen.

Föräldraupproret växer men socialdemokraterna med Karl-Petter Thorwaldsson som tamburmajor planerar nya ingrepp (läs: övergrepp) i familjelivet. Finns det någon i sossarnas propagandacentral som inte är alldeles lomhörd borde hon/han slå larm om att partiet är på fel väg. Årets 1 maj visar att sossarna och deras rödare kompisar har marscherat sig trötta. Nu är det dags för oss som verkligen har anledning att demonstrera att ge oss ut på gator och torg.

Räkna med att det blir mer tryck i ropen när mammor och pappor kräver rättvisa än när socialdemokratiska ombudsmän gör sin årliga demonstrationsplikt.