Sosse-tystnad kd:s bästa vän?
Sossarna tänker tiga ihjäl kristdemokraterna. Det framgår av dokumentet Valseger 2006 som s-partiets försteombudsmän har begåvats med. Taktiken är inte ny och kommer knappast som någon överraskning. Hur smart den är kan diskuteras.
1998 provades något liknande - och då landade kd på 11,8 procent. Det var partiets bästa notering hittills. Det riktigt intressanta är att opinionsuppgången kom först i slutet av augusti. Det sammanföll nästan på dagen med att s och m presenterade sina valmanifest, och om jag minns rätt även en av TV:s partiledardebatter.
Sossarna hade bestämt sig för att tiga ihjäl kristdemokraterna men lyfte samtidigt fram familjepolitiken i sin egen valrörelse. Moderaterna flörtade också med barnfamiljerna. Och i TV-debatten var Göran Persson ovanligt tydlig och deklararade att "hemmafruarna" är en belastning för samhället.
Väljarna är inte dumma i huvudet. För många förknippades givetvis familjepolitiken som sådan med det parti som längst och mest envist tjatat om valfrihet och rättvisa för familjerna och möjlighet till mer tid för barnen. Det räckte med att familjepolitik debatterades för att det skulle gynna kd. Väljarna saknar varken minne eller egen slutledningsförmåga.
Inte blev det sämre opinionsmässigt för kd av att 1990-talets andra hälft präglades av något av en vit våg i samhället. Många var trötta på fusk, fiffel och politiker och företagsledare som var mest var intresserade av att sko sig själva. Kristdemokraterna uppfattades som ett parti som stod för hederlighet.
Väljer sossarna även i år att passa när kd gör utspel och inte ta debatten, samtidigt som familjepolitiken får en framträdande plats på regeringspartiets valagenda ger det ett intressant läge för kristdemokraterna. Väljarna har kvar sitt minne och för tillräckligt många är familjepolitik en kd-fråga. Fortsätter dessutom debatten om smutsiga valrörelsemetoder och upprördheten mot verkligt eller påstått maktfullkomliga folkvalda och bonusprogram i näringslivet kan det bli riktigt spännande. Situationen har många likheter med 1998.
Rekommenderar förresten Per Ericssons tänkvärda ledare i Svenskan.
1998 provades något liknande - och då landade kd på 11,8 procent. Det var partiets bästa notering hittills. Det riktigt intressanta är att opinionsuppgången kom först i slutet av augusti. Det sammanföll nästan på dagen med att s och m presenterade sina valmanifest, och om jag minns rätt även en av TV:s partiledardebatter.
Sossarna hade bestämt sig för att tiga ihjäl kristdemokraterna men lyfte samtidigt fram familjepolitiken i sin egen valrörelse. Moderaterna flörtade också med barnfamiljerna. Och i TV-debatten var Göran Persson ovanligt tydlig och deklararade att "hemmafruarna" är en belastning för samhället.
Väljarna är inte dumma i huvudet. För många förknippades givetvis familjepolitiken som sådan med det parti som längst och mest envist tjatat om valfrihet och rättvisa för familjerna och möjlighet till mer tid för barnen. Det räckte med att familjepolitik debatterades för att det skulle gynna kd. Väljarna saknar varken minne eller egen slutledningsförmåga.
Inte blev det sämre opinionsmässigt för kd av att 1990-talets andra hälft präglades av något av en vit våg i samhället. Många var trötta på fusk, fiffel och politiker och företagsledare som var mest var intresserade av att sko sig själva. Kristdemokraterna uppfattades som ett parti som stod för hederlighet.
Väljer sossarna även i år att passa när kd gör utspel och inte ta debatten, samtidigt som familjepolitiken får en framträdande plats på regeringspartiets valagenda ger det ett intressant läge för kristdemokraterna. Väljarna har kvar sitt minne och för tillräckligt många är familjepolitik en kd-fråga. Fortsätter dessutom debatten om smutsiga valrörelsemetoder och upprördheten mot verkligt eller påstått maktfullkomliga folkvalda och bonusprogram i näringslivet kan det bli riktigt spännande. Situationen har många likheter med 1998.
Rekommenderar förresten Per Ericssons tänkvärda ledare i Svenskan.
posted by Patric Rylander | 16:11
4 Comments:
Den stora skillnaden 2006 är att alla borgerliga partier kan köpa er familjepolitik, eftersom de är så kåta på makten. De socialliberala muteras till socialkonservativa. Intressant.
För att travestera modern svensk film, kan man kalla det för fyra nyanser av blått.
Ska vi prata familjer och barn så är kristdemokratin den enda garanten för detta i Svensk politik. Det enda parti som står upp för en fullständig valfrihet i föräldraförsäkringen är Kristdemokraterna.
Med en sådan politik med respekt för människan är det kanske inte så konstigt att socialdemokratin blir svarslös!
Fast du glömmer vårdnadsbidraget, som inte är en obetydlig del av (kd:s) familjepolitik och som (m) och (c) verkar gilla skarpt och som (fp) verkar köpa. I den försvinner ju den frihet som ändå finns i föräldraförsäkringens konstruktion. Du kallar det frihet, jag kallar vårdnadsbidrag för 1950-talsromantik.
Sedan ser jag gärna att föräldraförsäkringen på sikt byggs ut, så att föräldrar kan vara hemma lite längre med barnen när de är små.
Faktum kvarstår att Kristdemokraterna är den enda garanten för att låta familjerna själva få ta de egna besluten kring barnomsorgen. Vår familjepolitik är betydligt bredare än enbart vårdnadsbidraget och syftar till att öppna upp för familjerna att helt på egen hand välja väg. Jag tror att människor kan ta beslut och kan sina barn bättre än vad vi politiker förmår att göra.
Att ge människor förtroendet att ta besluten över hur just deras familj vill ha barnomsorgen kan knappast ges något annat namn än frihet!
Viktigt är att ge föräldrar en större möjligheten att vara hemma med sina barn, det är roligt att du håller med oss kristdemokrater på den punkten ;-)
Skicka en kommentar
<< Home