Patric Rylander

Välkommen till min blogg! Här skriver jag om den "lilla" och den "stora" världen ur mitt perspektiv. Mitt liv handlar mycket om min fru Rakel, vår dotter Agnes, vår nyfödde kille Edvin, katterna Gösta och Sune och vårt radhus i Krusboda i Tyresö. Borgerlig och värdekonservativ kristdemokrat.

Namn:
Plats: Tyresö, Stockholm, Sweden

Snart 40 och sysslat med samhällsfrågor under större delen av mitt liv, genom kd, men också som ledarskribent vid flera landsortstidningar. Praktiserande katolik och stolt far. Numera kanslichef för kd i Stadshuset, men här skriver jag inte som tjänsteman utan som tyckare och kd-politiker.

17.6.05

Sommartider!

65 inlägg på tre månader, beröm i Svenskan, två artiklar i Kristdemokraten och ett nytt orosmoln i kommunpolitiken i Tyresö. Så ser mitt bloggfacit ut efter tre månader. Det är väl ganska okej.

Kul har det i alla fall varit. Även om jag ibland tycker att jag borde ha varit lite flitigare med tangentbordet. Kanske borde det ha varit lite mer om den lilla världen också, men som gammal ledarskribent är jag väl yrkesskadad. Det blir lätt kommentarer om dagsaktuella händelser. Just mötet mellan det dagsaktuella och det ideologiska/värderingsmässiga är det som roar mig allra mest att skriva om. Värderingar som inte tillämpas i vardagen blir lätt till floskler.

Några gånger har jag fått pisk för att jag varit för stygg mot partikamrater och andra borgerliga företrädare. Such is life! Även jag kan bli för het på gröten, och ibland kanske ett och annat ord skulle ha varit oskrivet. Men själva vitsen med en blogg är just att ta ut svängarna och vara lite mer outspoken. Annars kan man ju mejla partiprogram och sönderkompromissade dokument till varandra. Känsla och engagemang måste få finnas i politiken, och i bloggar i synnerhet. Jag gillar inte allt som mina partikamrater hittar på, inte heller allt som allianssyskonen gör - och det är ömsesidigt. Trots det kan vi i regel samexistera. Dessutom: en sosse kan faktiskt ha rätt och en kristdemokrat fel. Hemska tanke men så är det faktiskt :)

Jag tror på en fri och öppen debatt, mellan partier och inom partier. För mig är det en fråga om mental hälsa, men också om ärlighet. Vad ska väljarna tro om de bara möter färgglada tillrättalagda pamfletter som förmedlar exakt samma konsultfixade formuleringar? Det måste finnas plats för att vara och tycka annorlunda.

Säg till om jag blir för mesig på min blogg, om jag blir för politisk eller alltför svävande i det blå. Jag vill gärna ha dialog och reaktioner. Skriv här eller mejla: patric.rylander@kristdemokraterna.se

Nu tänker jag ta semester. Därav alla ord om bloggvåren. Då och då kommer det kanske bli något inlägg. Jag vet inte. Nu tänker jag först ägna en vecka åt att förkovra mig i tro och filosofi, en kurs som jag går varje år. Därefter väntar kristdemokraternas riksting och Almedalsveckan. Resten av juli delas mellan gräsklippare, färgburkar och bullkäkande med familjen. Farmor fyller 90 så en sväng till Norrland blir det också.

Trevlig sommar!

14.6.05

Fler mångsysslare - färre heltidspolitiker

Kristdemokraternas Mats Odell och moderaternas Anne-Marie Pålsson är som flera andra riksdagskamrater mångsysslare, enligt en sammanställning som Aktuellt presenterade i går kväll. De nöjer sig inte med riksdagsuppdraget. De har andra järn i elden, och värst av allt verkar vara att de tjänar pengar på det också.

Mångsyssleri och bisysslor är fult. Men förankring är fint och bra. Det är inte lätt att balansera för den politiker som vill vara trovärdig. Min glasklara uppfattning är att det behövs fler, inte färre, mångsysslare i de folkvalda församlingarna. Verkliga heltidspolitiker som skalar bort allt annat för att helhjärtat kunna köra ner huvudet i pappershögar och låsa in sig i sammanträdesrum behöver det däremot bli färre av.

Det är farligt när politiker blir ett yrke, och inte ett förtroendeuppdrag. Tendensen har varit tydlig under ganska så många år. Arbetsbördan ökar, det är svårt att hinna med, politiker tvingas specialisera sig och får allt svårare att klara livet utanför riksdagshuset. Till och med på kommunal nivå är det en betydande uppoffring att tacka ja till ett nämnduppdrag. Pappersbuntar som dimper ner med jämna mellanrum, och sammanträden långt in på kvällarna, ökar risken att kontakten med det "civila" yrket och vänner som är måttligt politiskt intresserad försvagas. Politikerna blir en klass, en "stat i staten".

Även om jag själv har lång bakgrund i partipolitiken känner jag djupt främlingskap för de personer som bygger upp sina liv och sin försörjning kring politiken. I alla partier finns personer som börjat sin bana i juniorarbetet och med tiden helt formats i rörelsens sätt att tänka. Partiet har rätt och andra fel, och utrymmet och intresset för egen reflektion har blivit begränsat. Vännerna finns i partiet och fritiden organiseras tillsammans med partikamraterna. Jobben finns inom partiet eller i dess absoluta närhet.

Naturligtvis finns hela skalan, allt från självständiga personer som simmar mot strömmen till de vattenkammade politrukerna. Men politiseringen, klassbildningen och likriktningen är tilltagande och bekymmersam.

Därför välkomnar jag människor som Mats Odell och Anne-Marie Pålsson med flera som har ett liv utanför riksdagskorridorerna och som inte är beroende av valresultatet för att klara sitt uppehälle. Sådana politiker står med ena benet i "verkligheten". De kan tillföra åtskilligt av kompetens och erfarenhet till en verksamhet som hela tiden riskerar att reduceras till löst tyckande.

Naturligtvis är det inte oproblematiskt. Det finns en gråzon. Engagemang i näringslivet och stora aktieinnehav kan i vissa lägen skapa jävsliknande förhållanden. Risken med "mångsyssleri" är också att något uppdrag hamnar i kläm. Men risken är inte större än att någon av dem som är heltidspolitiker i ordets bokstavliga mening somnar i riksdagsbänken eller tappar sugen och bara glider med i partiets och utskottskamraternas tyckande. Det gäller bara att vara allert och medveten om riskerna, vad man än sysslar med.

Kasta förresten ett öga på partiernas valsedlar, i synnerhet socialdemokraternas, när det blir val igen. Jag lovar att du hittar mängder av kandidater som titulerar sig industriarbetare, målare, murare, sjuksköterska, lärare etcetera, fastän de under fem, tio, femton, tjugo år snarare varit kommunalråd, landstingsråd, riksdagsledamot eller liknande. Partierna har förstått att väljarna värdesätter förankring och koppling till ett "vanligt" jobb.

Varför då peka finger åt politiker som verkligen försöker ha kontakt med människor, företag och organisationer utanför den sfär som skattefinansieras av partistöd?

13.6.05

Slottsdag i Tyresö med mersmak

I lördags var det slottsdag på Tyresö slott. Hantverkskammaren var öppen, liksom handelsträdgården. Notholmen lockade säkert också många. Men tyvärr var det inte så många som hittat själva slottet. Inte när vi var där på visning i varje fall. Delvis kanske det berodde på otydligheter i annonseringen. En bekant som vi mötte vände i dörren när hon fick klart för sig att visningen kostade 80 kronor i stället för att vara gratis.

För oss kom inte betalningen som någon överraskning. Vi hade räknat med inträde. Och vi ångrar verkligen inte att vi tog oss en timme innanför slottsmurarna. Besöket var över förväntan och kan verkligen rekommenderas. Förutom slottets samlingar är det ett utmärkt tillfälle att lära känna markis Lagergren, bonnpojken från Närke som blev påvlig kammarherre och "mentor" till det moderna Tyresö.

Som katolik och Tyresöbo är det extra spännande att inse att Clas Lagergren på Tyresö slott fanns i den absoluta närheten av fyra påvar från Leo XIII och framåt.

Leo XIII som blev känd som "arbetarnas påve" med introduktionen av den katolska socialläran och dess rakryggade budskap om människans och arbetets värde i dragkampen med kapitalet - men också om rätten till privat ägande.

Efterträdaren Pius X kom bland annat att prioritera trosundervisning (katekes). Han betonade också nåden i att ta emot eukaristin ("nattvarden") oftare än vad tidigare varit vanligt.

Om Benedikt XV, som kom efter Pius, har den nyvalde påven Bendikt XVI sagt:

"Jag valde namnet för att betona bandet till den vördnadsvärde påven Benedikt XV, som ledde kyrkan genom de turbulenta åren under första världskriget. Han var en uppriktig och modig fredsprofet som ihärdigt och modigt kämpade först för att undvika kriget, och sedan för att begränsa dess fruktansvärda konsekvenser. Övertygad om att verklig fred mer än något annat är en god gåva från Gud, en ömtålig och dyrbar gåva att be om, säkra och genom varje människas bidrag, bygga upp dag efter dag, vill jag gå i hans fotspår, till tjänst för försoning och samförstånd mellan folk."

Och slutligen Pius XI. Bland mycket annat var han den påve som 1937 skrev encyklikan "Mit brenneder sorge" som kraftfullt fördömde judeförföljelserna. Då var Clas Lagergren död sedan sju år. Påven hade fått en ny kammarherre. Men för svenska katoliker och Tyresökatoliker i synnerhet är det lite speciellt att få reda på banden mellan vår kommun och den heliga stolen.

Även den som är måttligt intresserad av påvar kan fascineras av Lagegrens intresse för den avrättade franska drottningen Marie Antoinette, och hans egen "klassresa". Tårtorna på slottskaféet är inte heller fy skam :)

I sommar händer det mycket vid Tyresö slott. Missa inte att göra ett besök.

10.6.05

Förvägra inte barnen skolavslutning i kyrkan!

Det här tydliga och välgörande pressmeddelandet kom, skolavslutningarna till ära, idag från kristdemokraternas Inger Davidson. Heja, säger jag!

---------------------

Förvägra inte barnen skolavslutning i kyrkan!

- Ibland beskrivs Sverige som landet lagom. Så var det kanske en gång i tiden, men inte nu längre. Det verkar snarare som om vi deltar i ett världsmästerskap i extremism och dumhet. Nu anser vissa att en av våra finaste traditioner, skolavslutning i kyrkan, ska betraktas som olaglig. Den kristna kyrkans symboler och bilder uppfattas tydligen som skadliga för barnen. Det är ingenting annat än rent trams.

Det sa Inger Davidson, kristdemokratisk riksdagsledamot, på fredagen med anledning av DN:s artikel om att skolavslutningar i kyrkan kan betraktas som lagbrott.

- I tider när TV pumpar ut vålds- och alkoholromantisk underhållning på barnprogramstid, när Internet svämmar över av pornografi fritt tillgänglig för barn, så är det skolavslutningar i kyrkan som ska förbjudas. Det finns ingen rim och reson i detta.

- ”Barnen får inte utsättas för ensidig påverkan för den ena eller andra trosinriktningen”, säger Skolverket. Nu är kristendomen emellertid inte den ”ena eller andra trosinriktningen”. Kristendomen är den enskilt viktigaste delen av Sveriges kulturella arv. Ska man överhuvudtaget ha möjlighet att förstå vår kultur och historia, vår litteratur, människosyn och rättsuppfattning måste man förstå kristendomen. Men hur ska våra barn komma i kontakt med vårt kulturarv om det till och med är förbjudet att fira skolavslutning i kyrkan?

- Både svenskar och invandrare behöver förstå den kultur de lever och verkar i. Att beröva dem den möjligheten leder till onödiga motsättningar och ökad segregation. Om det är så skadligt att en gång per år vistas i en kyrkolokal så är vår kulturhistoria rena dynamiten.

9.6.05

Ingen ny gökunge i försvarsboet

I dag var det tänkt att regeringen skulle fatta beslut om att Sverige i samarbete med bland annat Frankrike ska utveckla ett nytt obemannat stridsflygplan, Neuron. 750 miljoner kronor skulle det kosta, till att börja med får man gissa. Satsningar som denna är långsiktiga och eländet med Jas visar hur lätt det blir en gökunge i försvarsboet. Men efter massiv kritik från kristdemokraterna, folkpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet insåg även Göran Persson det orimliga. Projektet har blivit missförstått, lät han förklara i TV-nyheterna.

Sanningen är väl snarare att många ledsnat på hur regeringen sköter försvarspolitiken. Minnesbilden är dessutom tydlig av hur det varit tidigare. Neuron hade alla förutsättningar att bli en repris på en klassisk försvarspolitisk tabbe: först beslut om svindyra och långsiktiga materielprojekt. Därefter gäller det att hitta något att använda grejerna till.

Tågordningen borde naturligtvis vara den motsatta. Först en ordentlig analys av säkerhetsläget och vad den moderna striden kräver. Sedan beslut om vilka projekt som ska genomföras.

Annan ordningsföljd innebär ofrånkomligen nya spännande omställningar, uppsägningar och neddragningar i värnpliktsutbildningen när projekten ska finansieras och en ny organisation skapas för att använda materielen.

Jag rekommenderar Eric Erfors artikel i Expressen.

8.6.05

Nya AMS-pengar att vänta

Kamp mot arbetslösheten och förslag för att minska oljeberoendet är två frågor som regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet ska fokusera kommande samarbete på. Så lyder bulletinerna efter ett möte i morse.

Ska bli intressant att följa vad som händer. Spontant låter det som nya miljoner till AMS och andra finurliga sätt att sminka arbetslöshetsstatistiken. Minskat oljeberoende brukar i förening med v och mp nästan alltid innebära nya skatter och klappjakt på bilägare. I så fall är det bara att tacka och bocka. Då har regeringen skrivit under sin avskedsansökan.

Skulle jag mot förmodan ha fel blir det ännu mer spännande att se vad de hittar på. Offensiva satsningar på tillväxt och företagande? Morot i stället för piska för alla som är beroende av bilen eller av fossil uppvärmning av sina kåkar? Nytänkande skulle vara välkommet även på den vänstra sidan blockgränsen. Huruvida den blir trovärdig är en helt annan sak. Regeringströttheten är total och regeringen verkar nästan be om att få dra sig tillbaka till landshövdinge- och ambassadörsjobb.

7.6.05

Ingen människa är en ö

I går hade vi för första gången möjlighet att ordentligt fira nationaldagen. För egen del blev det tyvärr inte så mycket av den saken. En Sverige-bakelse slank ner men dessvärre slant även en såg över fingret vilket gjorde att grillning med goda vänner fick ersättas med sjukhusbesök. Ska försöka bättra mig till nästa år. Att fira Sverige är viktigt.

För mig är nationaldagen en påminnelse om att ingen människa är en och att vi fungerar och utvecklas tillsammans med andra. Under lång tid ansågs det inte riktigt rumsrent att fira det som då kallades svenska flaggans dag. Man skulle vara världsmedborgare, inget annat. I EU-debatten har delar av argumentationen körts i repris.

Numera är att det också populärt att rikta kängen mot mot familjen, ”Död åt familjen” skanderas det med jämna mellanrum från vänsterpartister och liberala ledarsidor. Och visst: få saker är alldeles entydiga. Mycket elände kan hända inom familjen, och sund nationalism och fosterlandskärlek kan under vissa omständigheter slå över i kulturell eller biologisk rasism.

Men det omvända gäller också: internationalism utan nationell förankring blir lätt rotlöshet och främlingskap. Och individer utan familjer har en längre uppförsbacke i livet. Familj, hembygd och nation är mångtydiga begrepp. Men det är ändå svårt att se hur vi skulle klara oss utan dem. Det är i det lilla som vi lär oss solidaritet och gemenskap, men också öppenhet för de stora sammanhangen. Fungerar inte de små gemenskaperna blir helheten lidande.

Därför finns det anledning att glädja sig åt den motrörelse som pågår för närvarande. Äktenskapet har faktiskt fått lite av en renässans. Smarta företagare har hakat på och bröllopsbilagorna står som spön i backen.

Samtidigt är bygderörelsen Sveriges kanske snabbast växande folkrörelse. Här om året sa etnologiprofessorn Jonas Frykman i en Metro-intervju: ”Lokalpatriotismen blomstrar. Sannolikt kommer den att bli allt viktigare. I Sverige har de styrande betraktat kärleken till det lokala som gammal och förlegad”. Enligt Frykman finns det just nu en folklig motrörelse där det lokala står för trygghet, rötter och stolthet. I storstäderna tar det sig uttryck i byalag där inflyttarna försöker ”skapa” sina egna rötter.

Situationer och förhållanden varierar över klotet, liksom de uttryck som överdrifter och avarter kan ta sig. I grund och botten är vi ändå i många bemärkelser väldigt lika. Just vetskapen om att vi alla oavsett hudfärg, kön eller nationalitet behöver närhet och gemenskap ger ödmjukhet och insikt om att individer, familjer och nationer behöver varandra. Men det ger också en aning om att ”världen” eller ”mänskligheten” i sig är för stora och diffusa och behöver kompletteras. En verklig internationalism måste byggas underifrån.

3.6.05

Viktigt samhällsarbete bland dammtussar och tvätthögar

Många mammor och pappor drömmer om att vara hemma på heltid. Fyra av tio närmare bestämt, enligt en enkät på Aftonbladets hemsida. Siffrorna ska tas med en nypa salt. Alla besöker inte nätet, och ännu färre bryr sig om att svara på alla frågor som möter den som surfar.

Personligen har jag också en rad invändningar mot artikeln som presenterar resultatet. Att tala om hemarbetande som hemmafruar är ingenting annat än nedlåtande. Själva frågeställningen kan också ge intryck av att det som väntar är en tillvaro med fjärrkontroll i ena handen och praliner i den andra. I själva verket är det snarare blöjor och disk som konkurrerar om uppmärksamheten.

”Frågan som Aftonbladet ställde löd: ”Skulle du vilja sluta jobba och bara ägna dig åt barn och hem om du hade råd/möjlighet?”. För den som är lika petig som jag med hur man väger orden i frågor som denna kan det tolkas som att jobb är något som uträttas överallt utom i hemmet. Uteslutas ska därför inte att en och annan som lessnat på sitt jobb i största allmänhet hakat på enkäten bara för att gnälla. Men antagligen är det bara på marginalen.

I grund och botten tror jag att resultatet visar på några tänkvärda och viktiga saker. De exakta siffrorna är ointressanta. Men helt klart är att fler vill ha mer tid för barnen. Det gäller såväl mammor som pappor. Politiken numera är att man ska föda barn snabbt som bara den, lämna BB helst innan man hunnit fatta att man blivit förälder. Därefter ska man mellanlanda hemma för att snarast möjligt återgå till heltidsarbete och med hjälp av maxtaxan lämna ifrån sig barnen till den kommunal heltidsbarnomsorg. Därefter ska man helst fortsätta göra karriär och förverkliga sig precis som om ingenting hade hänt. Kraven är orimliga och politiken rent stollig.

Självklart är det svårt att räcka till. Dubbelarbete och utbrändhet tillhör numera småbarnsföräldrarnas vardag. Själv kommer jag att vara hemma med Agnes i höst. Då är hon knappt ett år. Fanns det bara någon praktisk möjlighet skulle jag gärna stanna hemma tills hon börjar skolan. Men vi har inte råd. Och det är väl där skon klämmer för ganska många. Vi betalar höga skatter, men väljer man att stanna hemma längre med sina barn än vad sossarna i myrdalsk anda tycker är lämpligt får man inte en spänn tillbaka. Då blir man tärande i motsats till alla förvärvärvsarbetande som snällt och duktigt bidrar till att politikerna har pengar att fördela. För att ta till kraftord är det något av en ideologisk våldtäkt på familjen. Inte undra på att det startas familje- och föräldrauppror runt om i landet och att fler och fler (även inom sossarna, som Per Kågeson) säger ifrån.

Den största utmaningen för borgerligheten är att skapa en familjepolitik som ger möjlighet till mer tid för barnen och innebär verklig valfrihet. Att vara hemma är inte det värsta som kan hända. Det är inget straff, i synnerhet inte om man har en tvååring bredvid sig på golvet som har upptäckt hur spännande det är att riva sidor ur bokhyllans böcker. Sanningen är till och med att det är ett viktigt samhällsarbete som utförs där bland dammtussar och tvätthögar. En familj som själv kan välja den omsorg som passar bäst för just deras situation blir en trygg familj, och barn som växer upp i trygga familjer har en bra grund för resten av livet. Visst kan det gå snett ändå. Men det förändrar inte att barn behöver sina familjer och att föräldrar har rätt till mer tid för barnen.

1.6.05

Barsebäck är väck

I natt stängde Barseväcks andra reaktor. Därmed är Barsebäck väck. Danskarna jublar och som kristdemokrat och tidigare aktivist i frågan borde man egentligen göra detsamma. Kristdemokraterna utgjorde ju tillsammans med centern och vpk avvecklingsalternativet linje 3 när det begav. Sedan dess har mycket vatten runnit genom reaktorbassängerna...

Eller egentligen inte. Problemet är att hela kärnkraftsfrågan har stått och stampat. Politikerna har velat fram och tillbaka och satsningarna på alternativ har varit halvhjärtade. Den långsiktighet och tydlighet som inte minst industrin behöver har saknats.

Danskarna har flera skäl att jubla. Förutom att den förhatliga siluetten på den svenska sidan slutat producera el kan de egna kolkraftverken elda på lite ytterligare. Och kärnkraftsindustrin på kontinenten och i Östeuropa har all anledning att hurra. Det är den oplanerade svenska avvecklingens största vinnare.

Tillsammans med sina röd/gröna kompisar visar sossarna på en svensk miljönationalism som har lite att göra med verklig miljöpolitik. Miljön och utsläppen känner inga gränser brukar det ofta heta. Någon borde upplysa sosseriet att det även gäller kärnkraften. Stänger vi kärnkraften här men bidrar till att hålla igång den i andra länder och samtidigt ökar på växthuseffekten genom att köpa el från olja och kol är ingenting vunnet, tvärtom.

Kärnkraften ska avvecklas, men det bör ske under ordnade former när det finns alternativ. Allt annat är dumdistrigt resursslöseri och ett spel för miljökulisserna.

Intressant förresten att notera att centern nu ser ut att ha blivit det borgerliga samarbetets främsta pådrivare. Gårdagens besked att partiet inte kommer att låta kärnkraften stå ivägen för maktskifte var en öppen hand till allianskamraterna. Tyvärr svarade folkpartiets partistyrelse snabbt med att kräva att Barsebäcks reaktorer ska laddas igen. Den öppna handen fick alltså en knuten näve till svar från Leijonborg. Medialt, men inte särskilt snyggt...

Kontentan ser ändå ut att vara att energipolitiken kan anses vara avförd som konfliktpunkt för en ny borgerlig regering. Bra!