Väntat besked om biltullarna

Dagens nyhet är en icke-nyhet: regeringen ger klartecken för biltullarna.

Det gjorde den redan efter valet 2002 när regeringsunderlaget skulle sys ihop. Självklart kunde det inte bli något annat resultat den här gången heller. Det skulle ha inneburit regeringskris i Rosenbad och i Stockholms stadshus.

För väljarna innebär det flera tydliga besked:

1. Vad socialdemokratiska halvfigurer i kommunerna säger är inte särskilt intressant. Det är vad Persson hittar på som räknas.

2. Den som vill ha bort biltullarna måste rösta borgerligt. En röst på s i exempelvis Tyresö blir ohjälpligen en röst för biltullar, trots att kranskommunernas sossar gärna vill ge ett annat intryck.

3. I socialdemokraternas Sverige är makten viktigare än allting annat.

4. Illa reformerade kommunister och miljöfundamentalister har orimligt stort inflytande över regeringspolitiken.

Modiga Maud har rätt om maxtaxan

"Maxtaxan tvingar ju barnfamiljerna att välja offentlig omsorg, helst på heltid", säger centerns Maud Olofsson i en kommentar till att partiet nu är ensamt om att ta striden mot maxtaxan. Moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet har inga planer på att riva upp maxtaxan, än så länge i varje fall.

Tror jag det... rent taktiskt är det kanske inget genidrag. Föräldrarna skulle få bära en större del av barnomsorgskostnaderna själva och de som tjänar bra skulle inte längre få samma subvention. Poppis skulle det inte bli, eller snarare skulle det bli en stor pedagogisk utmaning att visa att maxtaxan är dyr och orättvis.

Maxtaxan är konstruerad för att få fler att börja jobba så snart som möjligt efter graviditeten. Den är en smocka mot alla som vill försöka få mer tid för barnen och gärna hankar sig fram på halvtaskiga löner och deltidsarbete för att få se mer av sina barn än vad dagispersonalen annars får göra.

Maxtaxan ger dessutom mest för dem som tjänar mest. Det är en orättvisa som borde få ideologiska sossar att kippa efter andan.

Maxtaxan förstärker orättvisan med rejäla subventioner till en barnomsorgsform (närmare 100 000 per barn) medan de som själva vill stanna hemma lite längre inte får en spänn.

Borgerligheten måste våga diskutera maxtaxans framtid. Inriktningen måste vara att ge familjerna en ärlig chans att välja mellan dagis, andra omsorgsformer eller att själv stanna hemma åtminstone tills barnet fyller tre år, själv ser jag gärna att det är möjligt ända till skolstarten.

I den bästa av världar skulle det inte behövas subventioner till någon barnomsorg över huvud taget. Där skulle skatterna vara anpassade efter försörjningsbörda så att mamma och pappa kan leva på sina löner och välja det omsorgsalternativ som passar bäst.

Röd avgång 2006

Moderaterna i Stockholms stad är dubbelt så stora som sossarna, enligt den senaste partisympatimätningen från Temo. 44 procent för Axén Olin och hennes kompisar och blott 21,5 för Billströms lag.

Reinfeldt-effekten är en förklaring. En annan sossarnas oförmåga att hålla sams. Ständiga kontroverser, för öppen ridå, visar att Billström har större problem att hålla ihop sitt eget parti än vad den borgerliga alliansen har att hålla någorlunda sams. Sossarnas egna inbördeskrig i kombination med att alliansen har hittat en rätt hyfsad samarbetskultur har vridit ett av de främsta argumenten ur händerna på s-partiets företrädare.

Nu gäller det att lägga i en högre växel. Axén Olin må drömma om egen majoritet, men den lär knappast bli verklighet. De borgerliga partierna behöver varandra. Samarbete är nödvändigt, men samtidigt måste varje parti ha en ärlig chans att möta väljarna på sina egna villkor. Kompromissas alla egenheter bort på förhand blir det bara en jämngrå smet som möter väljarna på valdagen.

Regeringsskifte är viktigt, men var tyngdpunkten ska ligga måste väljarna få bestämma. Har moderaterna på förhand gett upp skattefrågan och kd lagt sig platt i familjepolitiken för vissa borgerliga sossar blir det svårt att motivera att en ny regering verkligen skulle göra skillnad.

Hänger man upp allt för mycket på framgångar för ett parti blir opinionssvängningarna desto kännbarare. Reinfeldts kurs kan inte ha nyhetens behag hur länge som helst. Kanske stannar väljarna längre än så, kanske inte. Det finns anledning att minnas hur det var förra gången: Janne Josefssons dolda kameror bidrog till moderaternas ras, och i Stockholms stadshus var det många som tagit ut den borgerliga valsegern i förskott.

En gammal sanning är att borgerligheten, och i synnerhet moderaterna, alltid är bäst på träning. När det verkligen gäller brukar sossarna spurta starkt. Ska vi hindra det gäller det att hålla ångan uppe - hela tiden!

Gärna fler pappadagar men ännu hellre en ny familjepolitik

Även en blind höna kan hitta ett korn, eller vad man nu brukar säga. Karl Petter Thorwaldsson som blivit sossarnas nye chefsdirigent av familjernas liv och val kommer i höst att föreslå att pappadagarna förlängs från nuvarande tio till en hel månad. Därmed skulle både mamma och pappa kunna vara hemma samtidigt fler dagar direkt efter graviditeten och familjelivet skulle snabbare kunna få styrsel.

När lilla Agnes kom i januari var hon mer än efterlängtad, men hon blev också en bomb i den trygga och inrutade tillvaro som hennes föräldrar som 35 plussare hunnit lägga sig till med. Det tar tid att få ordning på matning, blöjbyten, vaknätter och sovvanor. Tio dagar är ingenting. En månad skulle vara en större hjälp.

Men att Thorwaldsson vill underlätta för familjerna direkt efter förlossningen är en klen tröst så länge hans övriga förslag pekar i rakt motsatt riktning. Familjerna förtjänar förtroendet att själva besluta om vilken barnomsorg som är bäst för just deras situation och hur föräldraledigheten ska fördelas.

Ett säkert sätt att skapa gnissel i familjelivet är att tvinga in alla mammor och pappor i samma fålla. Kraven på mer tid för barnen och senare dagisstart måste respekteras.

Flummigt på Globala gymnasiet

Låt barn vara barn. Vuxna däremot bör försöka vara vuxna. Egentligen borde det vara ganska elementärt. Men gång på gång inser man att det är just vad det inte är. Det senaste exemplet står utbildningsnämnden i Stockholm för som i går beslutade om att eleverna ska ha majoritet i styrelsen på Globala gymnasiet. En budget på flera miljoner och viktiga beslut om skolans verksamhet läggs i händerna på omyndiga som borde vara i skolan just för att lära sig saker. Myndiga rektorer och lärare som kan antas ha viss utbildning, erfarenhet och mognad placeras på läktaren, eller åtminstone i gymnasiestyrelsens minoritet.

Elevinflytande och delaktighet i all ära. Men det finns gränser. Klart att eleverna ska finnas med, men att de inte ska vara i majoritet borde liksom ligga i sakens natur. Annars kan vi lika bra skippa allt det där ålderdomliga med lärare och elev. Varför inte helt öppna klassrum och avskaffade scheman? De som har lust att diskutera svampplockning träffas i fiket nån gång så kan Lasse i tvåan snacka lite. Den som hellre vill batikmåla kan gör det i bildsalen med Bettan om de känner för det: om inte ta en kopp fika.

Många elever är naturligtvis intresserade och nyfikna, men de behöver vuxna som tar ansvar och vägleder. Annars kan vi lika gärna anställa elever för att undervisa lärare. De som tjänar på att eleverna får ta över Globala gymnasiet blir givetvis de starka, intresserade, engagerade eleverna. De andra däremot. De som har problem och som inte vill eller orkar ta ansvar... Kommer den nya gymnasiestyrelsen ha kompetens, kunnande och intresse av att fånga upp dem? Tveksamt tror jag. Vuxna är trots allt bäst på att ta vuxenansvar...

Tröttsamme Johansson vevar mot religionsfriheten

På Svenskans Brännpunkt går "folkhälsominister" Morgan Johansson idag till storms mot "dogmatiska" religioner. Artikeln är ett lågvattenmärke och visar tydligt hur hemmablind som sekulärfundamentalismen är. Johansson inser inte att han är minst lika fundamentalistisk som dem han försöker slå i skallen.

Kontentan i hans budskap är lika välkänd som tröttsam: tro gärna men låt för all del inte din tro få några som helst konsekvenser. Gå i kyrkan på advent, sjung med i gulliga psalmer men gör inte misstaget att blanda in tron i vardagen.

Ändå är det just det som Johansson vill göra. Han vill blanda in sin egen sekulära religion i alla andra människors vardagsliv. Jag betackar mig och förbehåller mig rätten att låta min tro få konsekvenser.

Med sitt resonemang gör minister Johansson all verkligen religion och religionsfrihet omöjlig. All levande tro får konsekvenser och kan inte begränsas till en timme i kyrkan en gång om året eller något som man bara tar till som en existentiell snuttefilt när livet krisar.

Politik och religion är inte samma sak. De har olika kompetensområden, men det går inte heller att göra en knivskarp gränsdragning. Kristendomen står för människosyn, etik och moral, en slags värderingsmässig "bottenplatta". Politiken däremot gäller den praktiska tillämpningen och att hitta olika lösningar på aktuella problem.

En politik som inte har en tydlig värderingsgrund och utgår från en genomtänkt människosyn blir farlig. Den drivs av trender och tillfälliga hjärnspöken hos politiker eller affärsmän som inte erkänner något högre värde än att tjäna pengar. När Johansson sparkar ut religionen från samhällslivet är det därför han själv och hans egna dogmer som är en fara för världen.

Habemus Papam!

I kväll fick aposteln Petrus sin 264:e efterträdare. Den tyske kardinalen Joseph Ratzinger valdes av konklaven efter bara fyra omröstningar. Hans namn blir Benediktus XVI. Världens katoliker, andra kristna och människor av god vilja gläder sig.

Den nye påven har under lång tid varit en av Johannes Paulus II:s närmaste medarbetare och är en av få kardinaler som är någorlunda känd till och med i Sverige. Tyvärr har många försökt att placera honom i förenklade och fyrkantiga fack som inte har särskilt mycket med Kyrkans tro och lära att göra. Min egen kunskap om de kardinaler som nämndes i förhandsspekulationerna är mycket begränsad. Men den nye påven har jag mött genom hans skrifter och uttalanden och uppskattar honom mycket. Han representerar en värme, en ödmjukhet, ett djup i tron och en evangelisk radikalitet som behövs.

Välkommen Benediktus! Vi ber för dig och är övertygad om att din företrädare gör detsamma från himmelen!

Så här presenteras den nye påven på katolska kyrkans hemsida:

Habemus Papam - Benediktus XVI
Strax före klockan 19.00 ikväll fick världen veta att vi har fått en ny påve. Det är kardinal Josef Ratzinger som på konklavens andra dag blivit ny påve. Han har tagit namnet Benediktus XVI. Vår nye påven har framförallt gjort sig känd som prefekt för Troskongregationen. Han har också varit ordförande för den påvliga bibelkommissionen och den internationella teologiska kommissionen och dekan för kardinalskollegiet.

Benediktus XVI föddes den 16 april 1927 i Marktl am Inn i Tyskland. Han prästvigdes den 29 juni 1951. Hans far var polisofficer och han kom från en traditionell bondfamilj i Bayern. Sina tonår spenderade han Traunstein. I slutet av andra världskriget togs han ut i kriget. Under åren 1946 till 1951 studerade han filosofi och teologi vid universitetet i München och vid högskolan i Freising. Msgr Bernhard Koch, präst i Stockholms Katolska stift, var studiekamrat med den unge Joseph Ratzinger.

- Han utmärkte sig tidigt för sin stora intellektuella kapacitet, säger han. Han var alltid lugn och samlad, en djupt from student.Bland studiekamraterna trodde man att han i första hand skulle göra akademisk karriär, men precis som sin företrädare har han nu gått från en lysande bana som professor i teologi, till att bli kyrkans andlige ledare.

- Han är präglad av den teologiska skolan i München, där man förenar en vilja till förnyelse där det behövs med en kontinuitet av det centrala i den katolska tron.

1953 fick han sin doktorsgrad på en avhandling om kyrkofadern Augustinus.Han undervisade sedan i teologi och dogmatik i Freising, senare i Bonn (59-69), Münster (63-66), Tübingen (66-69) . 1969 blev han professor i teologisk dogmatik och dogmatikhistoria vid Universitetet i Regensburg. Redan 1962 blev han välkänd som en av de framstående rådgivarna åt Kölns ärkebiskop Joseph Frings, under Andra VatikankoncilietBlans hans många publikationer finns Introduktion till den kristna tron och Dogma and revelation.

I mars 1977 utsågs han av Paulus VI till ärkebiskop av München och Freising. Den 28 maj samma år blev han den förste stiftsprästen att bli biskop i stiftet på över 80 årHan utnämndes till kardinal av Paulus VI den 27 juni 1977. Den 25 november 1981 utnämndes han till prefekt över Troskongregationen, ordförande för påveliga bibelkommissionen och ordförande för den internationella påvliga teologiska kommissionen av Johannes Paulus II.

Den 6 november 1998 valdes han till vicedekan av kardinalskollegiet. Fyra år senare, 30 november 2002 bekräftade påven Johannes Paulus II valet av honom till dekan för kardinalskollegiet. I egenskap av dekan för kardinalerna ledde han begravningsmässan för sin företrädare Johannes Paulus II.Valet av Benediktus XVI gick på bara en dag, vilket antyder att kardinalerna var förhållandevis eniga i valet av kardinal Ratzinger som fyllde 78-år för några dagar sedan.Msgr Bernhard Koch är överväldigad av valet av Joseph Ratzinger.

- Det är den förste påven från Tyskland sedan medeltiden, det här är oerhört stort. Jag är glad att kyrkan fått en sådan stark person och djupt from människa som sin främste ledare

Borgerlig politik lika viktigt som ny regering

Grattis på oss! Hurra vad bra det går för borgerligheten just nu! Göran Persson ser ut att vara nere för räkning och Fredrik Reinfeldt fyller DN:s debattsida var och varannan vecka med nya, omprövande utspel.

Tydligen är vi ganska många som vill se ett regimskifte. Socialdemokraterna är numera inte bara tämligen regeringströtta. Idéerna har sedan länge förvandlats till ett passivt förvaltande och en allt djupare oförmåga att tänka nytt. Laguppställningen är inte heller särskilt tilltalande. S-regeringen saknar riktigt färgstarka profiler som utstrålar entusiasm. Inte undra på att så många drömmer och hoppas på Margot Wallström, en av få sossar som verkar tro på något mer än sin egen förträfflighet. Ministären Persson har också gjort flera tveksamma insatser under senare tid, inte minst fumligheten kring tsunami-katastrofen och det bedrövliga försvarsbeslutet i december. Någon draghjälp från vänster kan inte heller Persson räkna med. Ohlys kommunism förstärker bara intrycket av en tämligen motbjudande rödgrön-röra, och Schymans extremistfeminister får säkert ytterligare en och annan sosse att funderar på att byta valsedel nästa höst.

Så det är bara att tacka och bocka. Borgerligheten har mycket gratis. Inte blir det sämre av att de fyras gäng äntligen har tagit sig i kragen. Hur mycket av framgångarna som beror på moderaternas nyorientering och hur stor del som beror på Alliansens tillkomst ska dock vara osagt. Reinfeldt har överraskat de flesta, inte minst de egna partikamraterna. Och visst var moderaterna tvungna att göra något åt sin profil. Frågan är bara var balansräkningen slutar när han gång på gång ger socialdemokraterna rätt i svartmålningen av m. ”Vi har varit stygga och dåliga, men nu med mig vid rodret ska det bli andra bullar”. Omläggningen känns då och då rätt förvirrande, även om det är något sympatiskt att ”vara fast i värderingarna, men ständigt omprövande av tekniken”, som Reinfeldt brukar försvara sig.

När Alliansen sparkade igång förra året var jag klart tveksam till konstruktionen. I dag är jag väl något mer positiv, men är fortfarande inte helt övertygad om att det blir ett vinnarkoncept. Varför? Min enkla uppfattning är att makten inte är allt. Frågan kan inte bara vara att vi får en borgerlig regering, utan måste i första hand vara att vi får en regering som vågar driva en borgerlig politik. Om allt är färdigkompromissat och färdigtuggat på valdagen kan det kännas som en regeringsfähig skara. Men vilken blir politiken om man på flera punkter försöker lägga sig så nära sossarna som möjligt?

Och vad ska man som väljare rösta på om de fyra partiernas egenheter är bortfilade? Varför över huvud taget fyra partier om alla ska tycka lika i allt? Min grundinställning är densamma som Reinfeldt hade strax efter tillträdet som m-ordförande: låt väljarna bestämma var tyngdpunkten ska ligga. Därefter kan vi sätta oss ner och kompromissa.

Jakten på borgerlighetens minsta gemensamma nämnare kan innebära att partiernas ursprungsbefolkningar förvandlas från stöttepelare till främlingar. Parti byter de kanske inte. Men de kan avstå från att rösta. Då är det tveksamt om det räcker att vinna väljargrupper som konverterat från vänsterblocket.

Jag hoppas att jag får fel. Jag hoppas verkligen att Alliansen inte flummar till kraven på ett skattetryck som gör det möjligt att leva på sin lön, eller kväver kristdemokraternas och moderaternas politik för rättvisa och valfrihet även för familjer som inte rättar in sig i ledet och placerar barnen på skattesubventionerade dagisplatser.

Livshjälp - inte dödshjälp

Enligt en Sifoundersökning som presenteras i Aftonbladet idag är nästan åtta av tio svenskar positiva till aktiv dödshjälp för obotligt sjuka. Resultatet är skrämmande, men ändå inte särskilt överraskande. Flera undersökningar under senare år har visat på liknande resultat.

Ändå kan man undra hur meningsfullt det är att räkna ja- och nej-röster i ett spörsmål som detta. Frågor om liv och död är större och svårare att ta ställning till, och kräver mer eftertanke och resonemang, än vad opinionsinstitutens svarsalternativ tillåter. Djupintervjuer med de 78 procenten ja-sägare skulle säkerligen ge en sammansatt och betydligt mer nyanserad bild.

Vad Sifosiffrorna däremot ger en klar uppfattning om är att döden väcker oro. I sig är det ingalunda överraskande eller nytt, men relationen till livets slut har förändrats. Sett i ett längre perspektiv har döendet anonymiserats och institutionaliserats. Döden finns inte längre mitt ibland oss på samma sätt som tidigare, den är något vi vill gömma undan. Därmed blir det också svårt att få ett naturligt förhållningssätt till livets slut. Vetenskapens och medicinens framsteg har betytt mycket för att förbättra livskvalitet och bekämpa sjukdomar. Men i kombination med en tidsanda som hyllar ungdom och framgång har en bieffekt blivit att vi känner främlingsskap inför lidande och död. Vi vill ta kontroll över det som aldrig fullt ut är möjligt att kontrollera.

Tveklöst finns det situationer som av de närmast berörda kan upplevas som hopplösa och där döden framstår som en befriare. Trots det finns två avgörande invändningar mot att gå opinionen till mötes. På individnivå visar erfarenheten att önskan om dödshjälp ofta är ett rop på hjälp och smärtlindring, något som sjukvården ofta ser ut att ha svårt att ge kroniskt sjuka.
Legaliserad dödshjälp skulle sannolikt innebära ett minskat intresse för att göra människans sista tid så värdig som möjligt. Går det att avbryta den sjukes kamp på konstlad väg finns inte samma drivkrafter för utveckling på smärtlindringsområdet.

På samhällsnivå ligger det mycket i handikapprörelsens invändningar. En legalisering av dödshjälp urholkar människovärdet. Svaga och sjuka sorteras bort och i tangentens riktning ligger ett hårdare klimat för funktionshindrade. I kombination med kris i vårdorganisation och offentliga budgetar blir problemet extra brännande. Dödshjälp riskerar att bli, eller åtminstone uppfattas som, ett sätt att kompensera brister i vården. För synen på människans värdighet och okränkbarhet skulle det vara förödande.

Uppror för rättvisa!

36 000 namnunderskrifter i 77 kommuner. I dag möter Nätverket Föräldraupproret förskoleminister Lena Hallengren med krav på rättvisa. I Dagens Nyheter idag kan man läsa:

"- Vi är en opolitisk gräsrotsrörelse med vanliga föräldrar som själva vill kunna bestämma vad som är bäst för våra barn, säger Anna Bergqvist, som är en av initiativtagarna till nätverket.

Idag kan föräldrar välja mellan att låta barnen gå på kommunalt eller privat dagis, föräldrakooperativ eller hos dagmamma. De formerna subventioneras av kommunerna. En plats på dagis kostar kommunen cirka 120 000 kronor per barn och år.

- Men vi som bäljer att vara hemmaföräldrar under några år får inte en krona. Om jag däremot väljer att sätta mitt barn på dagis i morgon finns pengarna där. Vi vill också kunna ta del av subventionerna.

Anna Bergqvist, som bor i Uppvidinge i Småland, menar att hon och andra hemmaföräldrar i stället bestraffas av samhället.

- Vi förlorar rätten till sjukpenning och pension. Dessutom stämplas jag som en dålig kvinna för att jag stannar hemma. En man däremot är fin om han är hemma med barnen.

Nätverkets förslag liknar vårdnadsbidraget, som bland annat kristdemokraterna stöder. Debattören Per Kågeson har också lanserat en liknande idé. Vårdnadsbidraget ses av många som en kvinnofälla.

- Det är orimligt att rädslan för ojämställdhet ska styra föräldrars möjligheter att välja vad som är bäst för barnet. Det feministiska tänkandet har slagit fel!

I dag hindrar kommunallagen kommunerna att ge familjerna en generell barnomsorgspeng. Nätverket har genom sina namninsamlingar drivit fram tre folkomröstningar om valfrihet i barnomsorgen. Ja-sidan har vunnit på alla orterna, och ett 15-tal kommuner har ansökt om att få bli försökskommuner. Men regeringen säger blankt nej. "

Lycka till hos Hallengren idag! Förhoppningsvis får vi en ny regering efter valet nästa höst och en regering som vågar driva en borgerlig politik för verklig valfrihet. Hur det gick förra gången är vi många som minns med besvikelse. Då blockerade folkpartiet (liberalerna?) vårdnadsbidraget under så gott som hela mandatperioden. Strax före valet blev ändå reformen verklighet, vilket gjorde att sossarna snabbt som ögat kunde avskaffa det direkt efter valsegern.
Om vårdnadsbidraget införts redan 1992 hade det varit svårare att sätta krokben för detta lilla steg mot större rättvisa och återupprättande av familjens beslutanderätt.

Inte bara rötägg bakom försvarets problem

Enskilda rötägg eller en struktur som uppmuntrar mansgriseri? Vad beror egentligen kränkningarna inom försvaret på. ÖB och försvarsledningen tvår sina händer genom att peka finger åt enskilda officerare. När de flesta andra arbetsgivare brukar acceptera att de har ett ansvar för vad som händer i verksamheten glider ÖB undan genom att skylla ifrån sig på andra: underlydande, enskilda och stundom också på stygga journalister. Snack, mera snack och en och annan cd-skiva ser ut att vara Syréns lösning.

Mot detta har många med rätt reagerat, både inom och utanför försvaret. Men tyvärr gör de alltför ofta ett fel som är lika allvarligt. I stället för att bara skylla på ett gäng rötägg skyller de på själva strukturen. I deras värld räcker åsynen av en kaserngård för att förvandla män från hyggliga killar till svinaktiga kvinnoförtryckare.

Både ÖB och strukturkollektivisterna har naturligtvis helt fel. Det är aldrig en struktur som förtrycker. Det är enskilda människor, med mer eller mindre fri vilja, som gör det. En man är aldrig tvingad att slå sin fru, kladda på kvinnliga kollegor eller utdela grå bestraffningar, även om andra i omgivningen gör det. Däremot är det naturligtvis lätt att påverkas och få omdömet fördunklat.

Så länge man kör på rötäggs-spåret är det alltid lättare att se flisan i kollegans öga i stället för bjälken i det egna. Väljer man däremot att renodla struktur-linjen är det svårt att veta var man ska börja. När allt är fel blir ingenting gjort för att förbättra klimatet. Allmänna eländesbeskrivningar tjänar ingen på.

Huvudproblemet är att försvaret är en alltför enkönad arbetsplats. Det är aldrig bra när ett kön dominerar allt för mycket. När jag på 80-talet jobbade i vården insåg jag att det inte är särskilt mycket bättre ställt i landstingens fikarum. Däremot tar sig problemen andra uttryck.

Rötägg och struktur. Enskilda som misslyckas och en alltför grabbig jargong. Det är pudelns kärna.

En intressant notering: mycket av debatten handlar om hur kvinnor, homosexuella och invandrare behandlas. Men undersökningar som Officersförbundet gjort visar att grad och ålder kan vara nog så vanliga anledningar till diskriminering. Att vara troende är inte heller alltid så lätt.

I grund och botten verkar det vara en fråga om människosyn och hur försvarets anställda lever de demokratiska ideal de är satta att försvara.

Staten bluffar med Rot-avdraget

I fredags begåvade farbror staten mig med årets preliminärskattsedel. Sammanställningen såg spontant ut att vara riktig. Men det mest intressanta är det som inte står där. Eftersom vi köpte vårt radhus i Krusboda så sent som i oktober behöver jag och hustrun fylla i ruta 80 i deklarationerna, underlag för fastighetsskatten. Riktigt varför det skulle vara nödvändigt att tvinga mig att slösa bläck på det begriper jag inte riktigt. En snabb koll med skatteupplysningen visade nämligen att skattmasen redan vet allt.

I december, lagom till jul, passade vi på att byta ett gäng golv hemma. Plastmattor med muntra brun, svarta 70-talsmönster försvann, in kom parkett och björklaminat. För detta har vi ansökt om Rot-avdrag. Hur det går får vi reda på först senare, när slutskattsedeln kommer.

Så här till sommaren funderar vi dessutom på att byta ett gäng härligt dragiga tvåglasfönster till treglas. Eftersom farbror staten tycker att det är ett behjärtansvärt ändamål har ett särskilt miljö Rot-avdrag införts. Hurra, tycker säkert många med mig som vill fixa huset och pressa elräkningen.

Men tro inte att staten kan ge utan att ta tillbaka med andra handen. Den som likt en god svensk anpassar sig efter de "bidrag" som finns att söka kan i det här fallet räkna med en sur eftersmak. Byt fönster och du får garanterat högre taxeringsvärde på kåken. Det är verkligen ett finurligt sätt att uppmuntra folk att satsa på energibesparande åtgärder. Det du sparar på elen tar Pär Nuder hand om. Systemet är helsjukt. Om det inte vore för att man vill ha det aningen mindre dragigt hemma skulle man egentligen låta de gamla fönstren sitta kvar, som ett sprattlande försök till civil olydnad.

Den enda raka lösningen är att helt avskaffa fastighetsskatten. Låt oss stilla hoppas att en ny regering vågar ta tag i frågan.

Bra att Thorwaldsson är tydlig

I helgen presenterade regeringens utredare av föräldraförsäkringen sin senaste känga mot barnfamiljerna. Karl-Petter Thorwaldsson vill att föräldrar bara ska kunna ta ut föräldrapenningen tills barnet fyller fyra år, inte åtta år som det är idag. Varför? Kvinnorna ska snabbare komma ut i arbetslivet igen efter graviditeten.

Det är bra att Thorwaldsson är tydlig. Det visar var skiljelinjen går i svensk familjepolitik, mellan dem som tycker att det är okej att använda ett-åringar som slagträ för att uppnå arbetsmarknadspolitiska mål och de som anser att familjen är kompetent att fatta egna beslut.

Häromveckan tog även Dagens Nyheter bladet från munnen i en ledarartikel med den famösa rubriken "Vad är poängen med hemmafrupengen?". Där fick alla som vill ha en rättvisare fördelning av stödet till barnomsorgen veta att de egentligen är bakåtsträvare.

Syftet med familjepolitiken ska alltså inte vara att ge föräldrarna tid för barnen, utan raka motsatsen: att se till så att föräldrarna så snabbt som möjligt lämnar ifrån sig barnen och anmäler sig för tjänst på arbetsmarknaden som lojalt skatteunderlag.

I den värld som Thorwaldsson och hans DN-kompisar lever i verkar föräldrarna vara oumbärliga på sina jobb, men utbytbara hemma. I själva verket är det precis tvärt om. Småbarnsåren kommer aldrig tillbaka. Det är då vi som mest vill och behöver ha kontakt med våra barn. Ingen kan ersätta föräldrarna, oavsett hur mycket pedagogisk utbildning de än har.

Exakt hur man löser familjepusslet är en fråga för köksbordet, inte för klåfingriga sossar eller ledarskribenter som tycks tro att hemmet är ett väntrum där man väntar på nästa arbetsdag.

Forza Bajen!

I femte och avgörande handbollskvarten krossade Bajen Guif från Eskilstuna. Nu väntar en tuff semifinalsserie mot Skövde. Heja Bajen! Svänggänget har gett handbollsintresset ett rejält lyft i Stockholmsområdet. Ett guld skulle inte sitta helt fel. När bandyn gör magplask får handbollen ta vid, och snart börjar fotbollen... om det nu bara går att få tag på plåtar till Söderstadion.

Sopiga öppettider på Petterboda

Kretsloppscentralen i Petterboda ska fördubbla ytan och förlänger tillfälligt öppettiderna under april och maj. Inget fel på tajmingen. Det är nu som vinteridet är över och man gör nya försök att ta sig in i förråd fulla med bråte. Även i Krusboda verkar dessutom träd och buskar ha en otrolig förmåga att lämna restprodukter.

Varför inte göra ett rejält omtag om öppettiderna på en gång? Utan att ha något vetenskapligt belägg misstänker jag att fler, liksom jag, har klara problem att passa in de ordinarie tider som Petterboda håller öppet. Måndag – fredag 6.30 – 12.00, måndag och torsdag även 16.00 – 19.00. Lördag 09.00 – 14.00. Den som inte kör bil till jobbet och kan svänga förbi på morgonen kan glömma vardagarnas förmiddagstider. Kanske kan en av kvällstiderna funka, annars får man förlägga lördagsnöjet till Petterboda. Klart att det blir köer på lördagarna.

Varför inte öppna senare och stänga senare varje vardag? Säg 9 - 19 så misstänker jag att fler skulle hinna slänga skräp på vardagarna och att helgköerna skulle kortas. Mig skulle det i varje fall göra gladare. Säkert också återvinningsstationen i Högdalen som skulle slippa mina återkommande besök.

Sänk bensinskatten

I dag kryper bensinpriset över elva kronor. Under året kan priset komma att stiga till närmare 14 kronor, enligt en expert på ekot i morse. Anledningen är ökande efterfrågan från bland annat Kina.

Men problemet är inte kineser eller oljeshejker, huvudproblemet är den rödgröna regeringsröran som drivit upp bensinskatten till ungefär sju kronor per liter.

Sluta straffa bilisterna med biltullar och straffskatter! Fixa bra alternativ i stället. Bygg ut kollektivtrafiken och inse att bilen är nödvändig för en del. Att släpa runt barnvagn, storhandla och lämna ungarna på hockeyträning är nästan omöjligt att kombinera om man inte har bil.

Heja Gudrun!

Så har då Sverige begåvats med ett nytt politiskt parti. I dag presenterades vad som är tänkt att bli ett feministparti av och med Gudrun Schyman och hennes stödstrumpor. Rätt festligt faktiskt! Nya politiska partier och rörelser kan röra om i grytan och vara en påminnelse för etablerade partier om att de faktiskt kan vara dödliga. Ingenting säger att den nuvarande partistrukturen är evig och huggen i sten.
När hörseln blir alltför nedsatt eller mossan skymmer gräsrötterna kan ett nytt parti skaka om. Frågan är bara på vilket sätt och vad som blir konsekvenserna, förutom att stressa upp en och annan partisekreterare.

För min del tror jag att Schyman och hennes polare gör borgerligheten en stor tjänst. Rösterna kommer huvudsakligen att komma från vänstern, men också från socialdemokraterna och miljöpartiet. Möjligen kommer en och annan förvirrad folkpartist hitta dit. Men steget torde vara långt för de flesta med mer eller mindre borgerliga värderingar. Därmed kan viktiga procentenheter gå förlorade för s och försvåra fortsatt vänsterstyre.

Den nuvarande personsammansättningen ger antagligen Feministpartiet en jämställdhetsextremistisk framtoning. Schyman lär inte dra sig ett ögonblick för att kvotera och reglera familjelivet in i minsta detalj. Män är grisar och talibaner. Det kommer vi få vänja oss vid att höra. Problemet är väl bara att de flesta kvinnor inte instämmer. Även om det finns en hel del att göra vad gäller kvinnors inflytande och inte minst kvinnors löner är de flesta mer nyanserade och verklighetsförankrade än dagens partibildare. Risken finns att de gör feminismen och jämställdheten en björntjänst. Likaväl som att andra partier anpassar sig efter Schymans agenda kan konsekvensen bli att hela frågan marginaliseras.

För kristdemokraterna kan ytterligare tjat om kvoterad föräldraförsäkring och nya orättvisor mot dem som vill stanna hemma lite längre med barnen, rent partitaktiskt, innebära en möjlighet. Gapar någon tillräckligt högt och ogenomtänkt på ena sidan kommer många att söka sig till det alternativ som tydligast vill se en förändring som ger familjen förtroende och beslutanderätt.

Heja Gudrun! Det kan bli ett rejält opinionslyft för alliansen och kd.

Varning för sekulära skolor?

"Det är obegripligt att konfessionella friskolor stöttas av staten. Barnen får inte möjlighet att välja utan tvingas in i en osjälvständig religiös föreställningsvärld", skriver Lena Ringqvist på Svenskans Brännpunkt idag. Hon har nyligen utkommit med boken Som en tjuv om natten, en svidande uppgörelse med hennes egen frikyrkliga uppväxt.

Resonemanget är knepigt. Okej, visst finns det en och annan dålig friskola, möjligen också någon som är farlig. Men kontrollen av friskolorna är betydligt tuffare än granskningen av de kommunala. Friskolor bidrar med engagemang och nytänkande och medverkar dessutom till valfrihet och mångfald.

Det är många val som föräldrarna gör åt sina barn, och det är ganska mycket som vi "tvingar" våra barn till - med deras bästa för ögonen. Att inte slänga mat på varandra, inte kasta sten på grannens bil, inte stjäla och inte dänga hinken och spaden i skallen på kompisen när ungen lackar till. Det kallas uppfostran. Och ja, kanske är det osjälvständigt. Vi ska ju faktiskt växa in i ett socialt sammanhang där vi ska fungera som människor. Vi behöver få lära oss vad som är rätt och fel, och utveckla vår egen etiska kompass. Det förutsätter att någon kan hjälpa oss att göra val. Detsamma gäller med skola. Barn kan inte bestämma själv när de är sex år, eller ännu mindre. Det måste någon göra åt dem, och att barnen får en skolgång som inte helt ställer familjelivet på huvudet borde inte vara så kontroversiellt. Friskolorna måste ju faktiskt också följa skollagen.

Kanske är det tvärtemot vad Ringqvist skriver. Kanske är det dags att varna för den "vanliga" skolan? Friskolor är ärliga. De flaggar för vilken värderingsgrund, etik och moral de utgår ifrån. Den som väljer en kristen friskola vet förhoppningsvis att barnen får en god utbildning som följer lag och läroplan men som också tar avstamp i kristna värderingar och ger ett visst hum om kristen tro.

För den som väljer den kommunala skolan kan det vara lite mer oklart. Problemet är uppfattningen att det är objektiv sanning som förmedlas, fri från besvärande värderingar, självklarheter som vem som helst kan ställa upp på. Men det är i sig en värdering, som ibland slår över i en sekulärfundamentalism som inte erkänner värdet av något annat än det som går att räkna eller ta på.

Att välja bort religion och värderingar, som de definieras i många andra länder och även gjorde i vårt land en bra bit in på 1900-talet, är också en värdering. När kommunala skolor och vänstermänniskor inte inser detta kan det i värsta fall bli rena lotteriet vad barnen får lära sig i skolan. Skolans värderingsgrund riskerar att bli så urvattnad att lärare med en stark övertygelse kan prägla undervisningen på ett farligt sätt. En kommunist låter kommunismen komma smygande etcetera, allt under att de döljer sig bakom en förment objektivitet.

Det accepterar inte jag som förälder. Innan man lyfter pekfingret mot religiösa friskolor borde man därför fundera ett varv till. Barn kan ju faktiskt också tvingas in i en osjälvständig sekulär föreställningsvärld, där det inte finns plats för tro och övertygelse.

Beröm i Svenskan

Det är ont om sossar i blogosfären, skriver Per Ericson i Svenskan i dag. Där även undertecknad får lite beröm. Kul! Nu gäller det bara att leva upp till programförklaringen... :)

Så här skriver Per:

"Visst kan det verka konstigt att de mest resursstarka har svårt att hävda sig i bloggosfären. Men sanningen är förstås att pengar och ombudsmän inte är till särskilt stor hjälp. En blogg behöver inte kosta något. Och hela poängen är att processen ska vara så enkel att en privatperson kan hålla igång verksamheten.

Ett av de senaste tillskotten i den politiska sfären är Patric Rylanders blogg (patricrylander.blogspot.com). Han noterar i sin programförklaring: 'Politiker är människor av kött och blod och det måste få synas. Det måste få finnas åsiktsskillnader mellan och inom partierna, annars blir politiken dötrist.' Han konstaterar också: 'Ofta sammanfaller mina åsikter med kristdemokraternas, men inte alltid, och jag kommer inte dra mig för att varna borgerligheten för att bli urvattnad.' Det är en lovande ansats. I bloggosfären premieras eget tänkande, inte partibok. Vill man höra människor läsa högt ur partiprogrammet kan man titta på tv-nyheterna."

Tack, JP II

Klockan 21.37 i går kväll lämnade påven Johannes Paulus jordelivet. Det känns tomt, som att förlora en nära vän. Men minnet är ljust.

När konklaven hade utsett den tämligen okände Karol Wojtyla till påve var ett av hans första budskap till kyrkan: "Var inte rädda!". I en av de sista bulletinerna från Rom före påvens död rapporterades om hans uppmaning till de ungdomar som skanderade hans namn på Petersplatsen. Från dödsbädden hälsade han: "Var glada!"

Kanske kan man säga att det var Johannes Paulus i ett nötskal. En hängiven och överlåten tro, och en glädje i Kristus och över värdigheten och nåden att som människa vara medskapare med Gud.

Påven var rakryggad och gav inte efter för trender och politisk korrekthet. Inte för att det var ett självändamål att gå emot strömmen, utan för att det handlade om att slå vakt om de svaga, de mest utsatta: ofödda barn, sjuka, döende, flyktingar, fattiga och utslagna...

Världen håller andan och tänker på påven

En miljard katoliker och många, många andra tänker och ber i dagarna särskilt för påven Johannes Paulus II. Enligt tidningsuppgifter har hans tillstånd försämrats. Påven har drabbats av hög feber och urinvägsinfektion. Han får antibiotikabehandling och står under uppsikt av det läkarteam som behandlade honom när han i slutet av februari lades in på Gemellisjukhuset och opererades för akuta andningssvårigheter.

Två gånger har jag själv haft möjlighet att finnas i påvens närhet. Första gången var när han firade mässa i Gamla Uppsala under Sverigebesöket 1989. Andra gången var vid en enorm utomhusmässa för närmare en miljon killar och tjejer under världsungdomsdagarna i Rom år 2000. Johannes Paulus II har varit en resande påve som alltid varit nyfiken, intresserad och skojfrisk.

För mig som konvertit som gjort hela min vandring till Rom under den nuvarande påvens pontifikat betyder han oändligt mycket. Johannes Paulus II står för en djup innerlighet i tron, fasthet i bekännelsen och har en filosofisk gåva som bidragit till att fördjupa tron och medvetenheten om människans okränkbara värdighet. Hans kamp mot sjukdomen visar att inte ens påven är förskonad från lidande. Det är en ofrånkomlig följeslagare för mänskligheten. Men samtidigt kan lidandet ha en djupare mening.

Påvens kamp visar att han är människa i ordets djupaste bemärkelse. Han är sjuk, gammal och lider, men är trogen sin kallelse och använder situationen för att komma närmare Gud, och visa vägen för andra. Vad vi än jobbar med och vilka våra omständigheter än är finns vägen till Gud mitt i vardagen, vid skrivbordet, på tunnelbanan, hemma vid diskbaljan eller när vi byter blöjor på våra barn.