Tillfälle för tillnyktring efter franskt nej

Frankrikes nej till EU:s nya grundlag har sänt chockvågor genom europeiska salonger och etablissemang. Bortförklaringarna började redan innan valresultatet var klart. Och helt säkert fanns det ett betydande inslag av proteströstning. Delvis mot Chirac men också mot hur Europasamarbetet har hanterats. Men så är det i alla val. En del tar ställning till sakfrågan, en del till något helt annat än det som är aktuellt, om det så är Ådalen 31 eller finanskrisen under regeringen Bildt.

Det går inte bara att köra EU-tåget vidare och lämna kvar medborgarna på perrongen. Frankrikes nej ger tillfälle för tillnyktring. Hur Sverige påverkas kan diskuteras. Personligen har jag svårt att se att processen skulle avstanna i alla länder som ännu inte har tagit ställning. Erfarenheterna från Frankrike visar snarare att det är viktigare än någonsin att ta debatten och att låta den ta tid. Även svenskarna få chansen att säga sin mening i en folkomröstning.

Fel väg med kommunalt godisförbud i Tyresö

Folkpartiet vill att kommunen förbjuder godis och läsk i Tyresös skolor. Det kan vi läsa i veckans Mitt i Tyresö. Bakgrunden är en undersökning som presenterades av Konsumentföreningen i Stockholm i början av april. Enligt den ansåg 64 procent av en så kallad föräldrajury att det bör vara förbjudet att sälja läsk och godis i skolorna.

Ur ett folkhälsoperspektiv är det lätt att hålla med om att snask inte är någon höjdare. Tom energi och snabba kolhydrater lurar magen och ger blodsockerpikar men ingen riktig näring. Larmrapporterna om tilltagande fetma bland barn och ungdomar är också oroande.

Själva grundproblemet om godis och ungdomar tror jag att vi alla är överens om, inom majoriteten och över blockgränsen. Frågan är vad man ska göra åt saken. Folkpartiet tror uppenbarligen att det är rätt väg att kommunen pekar med hela handen. Vi anförtror skolorna och rektorerna ansvaret att lägga upp undervisningen, men att hantera snask i skolkafeteriorna skulle de alltså inte fixa. Det är märkligt, och inte särskilt liberalt.

Om Anna Steele Karlström är rätt citerad i Mitt i Tyresö visar det på folkpartiet när det är som allra sämst. "Man skulle önska att alla individer kan ta ansvar. Men det tycks inte fungera". Frihet är alltså bra så länge alla gör som folkpartiet vill. Annars tvingar vi er att göra det...

Kristdemokraternas uppfattning är att godisförbud ska beslutas av föräldrar, lärare och rektorer i dialog med eleverna. Inte av politiker. Vi kan tycka och säga att godis inte är bra, men beslutet måste fattas på rätt nivå av dem som berörs, annars urholkas föräldra- och vuxenansvaret.

Dessutom tror jag att det finns en risk för ökat politikerförakt, i synnerhet när skolorna inte har fått en chans att ta ställning till Konsumentföreningens rapport innan fp börjar ropa: förbjud, förbjud. Mig veterligen är rapporten just nu ute på remiss till rektorerna. Det skulle vara klädsamt om de åtminstone hann läsa den innan Anna vill ta ett steg till.

Rapporten skulle kunna vara ett bra underlag för diskussionen på skolorna och för att ta upp frågan med föräldrar och elever. Men att bara förbjuda rätt av skulle inte vara något annat än en julklapp till de handlare som finns i skolornas närhet. Slutar kafeteriorna att sälja godis, utan närmare förankring och dialog med eleverna, kommer ungdomarna att knata till affärerna och göra sina inköp där i stället.

Jag hoppas att folkpartiet i barn- och utbildningsnämnden tänker om.

Debatten: Repig LP-skiva mot ohjälplig omprövare

Oavgjort blev det i gårkvällens tungviktsmöte mellen Persson och Reinfeldt - åtminstone om man ska tro de svenskar som tillfrågades i en Sifo-mätning direkt efter TV-duellen. Själv är jag kluven.

Persson lät mest som en gammal repig LP-skiva som hakat upp sig. Inte många kommatecken har förändrats i hans retorik de senaste tio åren. Likväl lyckades han skickligt peka på ett antal svaga punkter i Reinfeldts resonemang. Varför ersättningsnivåerna bör vara 65 procent fick vi aldrig någon riktigt bra förklaring till. Och även om moderaterna tänkt nytt i mycket är det onekligen lite knepigt att nu attackera regeringen för att den sänker skatten.

Reinfeldt lyckades visa på ett nytänkande parti som sätter värderingar före teknik. Pressad om ersättningsnivåerna var han befriande ärlig och förklarade att han inte tänker göra procentsatser till religion. Han kan ändra sig (även där). Det visar på en politik bortom självsäkerhet och självtillräcklighet. Säkert kan det locka en del väljare och inte minst bidra till en omprövning av den stereotypa politikerbilden.

Samtidigt är det inte utan att man får en känsla av att omprövning blivit ett självändamål för Reinfeldt. I debatten bidrog det på ett rätt festligt sätt till att förvirra statsministern. Men ändå: Reinfeldts sätt att tala om moderaternas gamla respektive nya testament ger ibland intryck av att sossarna hade rätt. Den gamla högern hade huggtänder och ville bara ge rika mer i fickorna. Det blir lite fånigt. Moderaterna har haft problem med sin profil. Men sossarna har alltid försökt göra "högerspöket" farligare än vad det är.

Dessutom måste det sägas: sänkt skatt och enskilda alternativ till offentlig verksamhet är mer än teknik. Det går inte att rycka på axlarna och säga att driftform inte spelar roll så länge verksamheten är bra. Det gör det visst. Inflytandet måste bli bättre i offentlig vård, skola och omsorg. Men för dem som ledsnat och vill ta ut svängarna så måste det finnas möjlighet att starta eget. Föräldrar måste kunna ta över skolor, eller starta nya. Engagemang och alternativ pedagogik behövs som vitamininjektion och som just alternativ. Då är inte driftformen ointressant.

Detsamma med sänkt skatt. Vad det i grund och botten handlar om är att kunna leva på sin lön. Börja gärna med låg- och medelinkomsttagare. Men skatten måste sänkas för alla. Ska högskattepolitiken kunna brytas får inte de borgerliga partierna tävla om att lägga sig så nära sossarna som möjligt. Framförallt måste man vara tydlig om inriktningen.

Bromsas marschhastigheten av verkligheten är det en sak. Men kommer man aldrig upp i styrfart så lär det inte heller bli någon förändring.

Barn har rätt till både en mamma och en pappa

För att det ska bli barn behövs en man och en kvinna. Eller hur? Det brukar de flesta vara överens om. Ändå är Sverige på god väg att införa en lag som innebär att barn, med skattemedel, berövas rätten till en av sina föräldrar. Kraschade familjer är alltid en tragedi, liksom att barn vid skilsmässor tappar kontakten med mamma eller pappa. Men att det som nu är på väg att få statens sanktion är milt sagt bedrövligt.

Det här pressmeddelandet från riksdagen damp precis ner i min mejlbox:

Lesbiska par får rätt till insemination på svenska sjukhus
Den 1 juli blir det möjligt för lesbiska par att få barn genom assisterad, eller konstgjord, befruktning på sjukhus i Sverige. Hittills har endast kvinnor som är gifta eller sambo med en man haft den möjligheten. Lagutskottet ställde sig på tisdagen bakom regeringens förslag.
Assisterad befruktning kan ske antingen genom insemination eller befruktning utanför kroppen, till exempel provrörsbefruktning. Enligt lagen får behandlingarna bara utföras vid allmänna sjukhus respektive universitetssjukhus. Ett barn som på detta sätt har kommit till genom assisterad befruktning har möjlighet att få veta vem den biologiska föräldern är.
Ett lesbiskt par som genomgår en assisterad befruktning på sjukhus kommer att vara föräldrar till det barn som föds. Partnern eller sambon till den kvinna som föder barnet måste ha samtyckt till behandlingen. Föräldraskapet ska bestämmas genom bekräftelse eller dom.

Insemination i hemmet eller utomlands
Lesbiska par som genomför en assisterad befruktning på annat sätt, till exempel genom insemination i egen regi eller utomlands, kommer inte att på samma sätt att räknas som föräldrar i lagens mening. I dessa fall ska det, liksom i dag, bestämmas vem som är pappa till barnet.

Lagutskottet håller med regeringen om att barnets rätt till kunskap om sitt ursprung är viktig. Det är en omständighet som talar för att lesbiska par ska få möjlighet till assisterad befruktning på sjukhus i Sverige.

Kristdemokraterna säger nej till förslaget
Kristdemokraterna anser att regeringen i sitt förslag helt bortser från pappans betydelse för barnets utveckling. Partiet menar att staten inte ska medverka till familjebildningar där barn från början med automatik berövas rätten till en av sina föräldrar.

För mer information: Ring Monica Hall, föredragande i lagutskottet, på telefonnummer 08-786 43 08.

Planerad dag för debatt och beslut: Fredagen den 3 juni. Debatten sänds via webb-tv.

Bra att extremismen granskas

Gudrun Schyman, Margareta Winberg och möjligen också kamrat Ulvskog i s-borgen på Sveavägen är några av feminismens värsta fiender. Schyman vevar med jämna mellanrum lös med uttalanden på "taliban-nivå", där män på fullt allvar jämförs med den förra regimen i Afghanistan. Winberg är det svårt att ta på allvar, och Ulvskog har dragit igång ett nätverk som spöar porrklubbsbesökare.

Om porrklubbar tycker jag inte, men att ta till knytnävarna är ingen bra lösning. Det är det inte heller att höja tonläget när argumenten sviktar. Och det är just vad allt för många framträdande så kallade feminister gör. SVT:s Dokument inifrån ser i sin granskning av Riksorganisationen för kvinnojourer ut att ha hittat ännu ett exempel på hur extremfeminister blir feminismens värsta fiender.

Tyvärr har jag själv missat programmen, och jag kan inte säga att Evin Rubar imponerade på mig när hon häromdan medverkade i P1 Morgon. Rent hypotetiskt kan kvinnojourernas Ireen von Wachenfelt ha blivit taskigt behandlad. Men sannolikheten är inte särskilt stor. Uttalanden om män som djur stämmer lite för bra med vad hennes organisation och "medsystrar" tyckt tidigare.

Det är inte acceptabelt att uttrycka sig på det sättet, allra minst om lönen direkt eller indirekt finansieras av regeringen. Hade Wachenfelt sagt samma sak om färgade, homosexuella eller muslimer hade hon tämligen omgående fått skaka galler - och det inte utan viss rätt. Men om män har det länge varit okej att säga vad som helst. Det är inte bara korkat, det är också direkt kontraproduktivt för kvinnosaken.

Oavsett om Dokument inifrån kommer att konkurrera om stora journalistpriset eller klandras av granskningsnämnden för radio- och tv, välkomnar jag alla som synar feminismen på samma sätt som politiska partier, frikyrkor och många, många andra blivit granskade tidigare. Feminismen har alltför länge haft en gräddfil i media och på unviersiteten som gjort att den behandlats som en överideologi som ingen får ifrågasätta.

Självklart ska män och kvinnor ha så lika villkor som möjligt, inte minst vad gäller lön. Och alla förtjänar respekt. Ingen ska behöva stå ut med misshandel oavsett om den är fysisk eller verbal.

Men det är inte samma sak som att män och kvinnor alltid väljer och gör lika. Vi ska komplettera, inte kopiera varandra.

Låt klubbarna pröjsa

I dagens Svenskan upprepar moderaternas Kristina Axén Olin kravet på att låta idrottsklubbarna betala för bevakningen vid idrottsmatcher:

"Idrottsarrangörer borde betala för polisbevakning på samma sätt som konsertarrangarörer gör. Konserter räknas som kommersiella evenemang och den extrakostnad som bevakningen utgör läggs på biljettpriset.

I dagsläget betraktas idrott enligt svensk lag som ideell verksamhet och så länge det är så får man inte ta ut extra betalt för bevakning. Egentligen krävs en lagändring för att polisen ska få rätt att ta betalt. Men vi vill få detta prövat i Stockholm, nu när flera klubbar är bolagiserade. Jag har pratat med länspolismästare Carin Götblad om att vi symboliskt borde kunna debitera klubbarna och driva ett fall. En rättslig prövning vore det bästa."

Instämmer! En rättslig prövning behövs för att klara ut vad som gäller - och vad som behöver förändras för att klubbarna ska kunna dra sitt strå till stacken. Utvecklingen går mer och mer mot att elitföreningarna blir vinstdrivande bolag. Då bör de också vara beredda att ta ett tydligare ansvar för ordningen på och omkring arenorna.

Samhällets resurser är inte obegränsade. Valet står mellan skattefinansierade poliser vid Råsunda eller kamp mot vardagsbrotten. För den som förgäves försökt få tag på polisen vid misshandel eller inbrott är uppbåden vid matcherna stötande.

Nato kan vänta

Allt fler svenskar säger nej till medlemskap i Nato, skriver statsvetaren Ulf Bjereld på Dagens Nyheters debattsida idag. För vilken gång i ordningen vet jag inte, jag har tappat räkningen. Men han och majoriteten svenskar har en poäng. För svensk del kan Nato faktiskt vänta. Skälen är flera.

För det första befinner sig Nato i något av en identitetskris efter murens fall. De militära hot som atlantpakten kan hantera har huvudsakligen ersatts av hot som västalliansen inte har samma kompetens att klara. Den lede fi är numera desarmerad och torde väl snart knacka på dörren.

För det andra är beslutsstrukturen i Nato en fråga som behöver bottnas rejält. Organisationens stadga säger en sak, men när det krisar är det störst som går först. USA bestämmer. Kanske logiskt eftersom det är därifrån som såväl kulor som kanoner kommer. Men ändå. Är vi beredda att bli överkörda av USA?

För det tredje behövs en rejäl debatt i Sverige om vad som egentligen händer inom säkerhetspolitiken. EU är på väg att bli Natos europeiska distriktsorgansation och Sverige har glatt anmält sig som medfixare till en "battle group". Utan större debatt är vi på väg att överge den militära alliansfriheten. Månne är vi redo för det steget, men det borde i så fall förtjäna en debatt som inte omedelbart tiltas av folkpartiets Nato-extremister eller vänsterns USA-hatare.

För det fjärde, och det är kanske viktigast, måste vi bestämma oss för vad vi vill ha vårt försvar till. Ska det vara att skyffla snö i Ånge, bygga dammar i Arvika eller ingripa i konflikter i Afrika, eller kan det eventuellt också tänkas vara att värna Sveriges demokrati och territorium. Det ena behöver i och för sig inte utesluta det andra, bara vi är medvetna om att vad vi än väljer kostar det pengar. Nato kommer inte acceptera att vi försöker åka snålskjuts. Föredrar vi att stå utanför är det inte heller gratis. Försvar och säkerhet måste få kosta.

Frågan kan bli aktuell på allvar när Nato har landat i den nya verkligheten och Sverige slutat använda försvaret som budgetpolitisk mjölkkossa. Men tillsvidare säger jag, liksom huvuddelen av svenskarna: tack, men nej tack!

Historiskt kul vid Tyresö slott

I går var det kaos vid Tyresö slott, men ett historiskt och kuligt kaos. Bara att få parkering visade sig vara ett mindre äventyr. Gycklare och hantverkare visade upp sig och kyrkans män och kvinnor fanns på plats. Det gjorde också en hel massa barn. Vår egen Agnes förde en ojämn kamp med mjukiselefanten i barnvagnen, men för alla som hunnit bli lite äldre var söndagen en fest. Det är inte varje dag som man får prova bågskytte, dragkamp eller att måla sin egen sköld. Den hungrige kunde smaka kött på pinne (som verkade vara lite väl hårt grillat) eller prova gröt på gammaldags vis, om inte den medhavda picnic-korgen smakade förstås.

Medeltidsdagar- och veckor har blivit ett ganska vanligt inslag i Sommarsverige. Den som är allt för noga med fakta hittar säkert massor att klaga på. Men det är ju inte heller tänkt att vara ett akademiskt seminarium. Tvärtom är det just kombinationen av mycket lek och en del lärande som gör medeltidsdagarna så spännande. Det kan väcka intresse och en nyfikenhet att veta mer.

Historia är viktigt. Det är ett sätt att få perspektiv på vår egen tid och komma bort från en del av tidsandans närsynthet. Historia lär oss mer om oss själva och varför saker runt om oss ser ut som de gör. Men ingen börjar med att tugga årtal och historiska processer. Däremot kan bågskytte och en egenhändigt målad sköld vara en bra start.

Kul förresten att det är just medeltiden som blivit så poppis. Mellan digerdöd, krig och missväxt var medeltiden allt annat än en mörk parentes i mänsklighetens historia. Det intellektuella livet var spännande och friheten relativt stor.

Michael Nordbergs bok ”Den dynamiska medeltiden” är sedan länge ett standardverk i historia på universitetsnivå. Men den är skriven på ett sätt som inbjuder till sträckläsning. Rekommenderas varmt som sommarläsning.

Persson och Reinfeldt borde skämmas

Göran Persson och Fredrik Reinfeldt får debattera hur mycket de vill, var de vill och när de vill. Men ska det ske i TV kan de inte diktera villkoren. I Sverige har vi ingen statstelevision, vilket pikant nog påpekats till och med av vänsterpartister. Politiker kan inte bestämma vilka programledare som TV-program ska ha. Då är vi tillbaka på andra sidan järnridån, eller möjligen i Berlusconis Italien. Lars Adaktusson gjorde helt rätt som sa ifrån och vägrade släppa in partiledarna på deras villkor.

Politiker tycker ofta att de blir misshandlade av media, och det händer väl kanske. Eftersom jag själv har hoppat mellan "de båda sidorna" tycker jag att mycket som sägs från politiker om reportrar är orättvist. Snuttifiering är ett problem. Men många gånger ska politiker vara tacksamma att det finns journalister som gör deras mångordiga tugg begripligt, och sätter in det i ett sammanhang som folkvalda ofta glömmer eller tar för givet.

Inte ett ögonblick tror jag att okommenterade sändningar från riksdagen, eller ännu värre Europaparlamentet, ökar engagemanget och höjer tilltron till demokratin. Möjligen har det ett akademiskt intresse. Men några kioskvältare blir det inte, i så fall möjligen för soffliggarpartiet.

Många matcher på Söderstadion ikväll

I kväll är det många matcher som spelas på Söderstadion.

Först och främst själva derbyt mellan Bajen och Djurgården. Hammarby har börjat halvtaskigt, och Djurgården har inte heller imponerat.

Bajen går också en match mot de egna fötterna. Målskyttet stämmer inte i år heller. Nu måste Linderoth se till så att Aubynn får spela på den plats han är bäst och får den uppbackning som behövs för att han ska näta. Någon annan torde knappast fixa skivan.

Nerverna är Bajens tredje motståndare. Även om Råsunda-spöket är borta, så är derby alltid derby. Den här gången förvisso på Söderstadion men det gäller att vara laddade till hundra procent och inte sluta kämpa om man får ett eller ett par mål i baken.

Den nästan mest intressanta matchen är hur det går på läktarna och runt omkring på stan ikväll. Efter ett års uppehåll har "Projekt Supporter" börjat jobba igen, mycket som ett resultat av kristdemokraternas ihärdiga tjatande. När nedläggningsbeslutet fattades 2003 var kd det enda parti som sa nej. Jag själv reserverade mig i Stockholms idrottsnämnds föreningsutskott.

Redan när finansieringen drogs in var det känt att Projekt Supporter varit en succé, något som bekräftades av utmärkelsen till Sveriges bästa lokala brottsförebyggande arbete.

I juryns motivering till priset hette det bland annat: ”Samhället förändras och därmed kommer nya typer av problem att hantera. Bråk, våld och skadegörelse i samband med stora idrottsevenemang är i dag ett stort problem, framför allt i samband med fotbollsmatcher i storstäderna…Projektet har lyckats etablera en samverkan mellan olika aktörer som inte har existerat tidigare. Fältarbetare, polisen och idrottsklubbarnas säkerhetsansvariga har lärt känna varandra och kunnat dra nytta av varandras information och erfarenheter i både det kortsiktiga och långsiktiga arbetet med att stävja supporterväldet”

Framgången underströks också i en utvärdering: ”Projekt Supporter har på ett genialt sätt hittat former för att utveckla samverkan och använda sig av nätverk”.

Men sossarna med flera sa alltså nej och drog in pengarna. Mycket tjat och gnat senare fick vi från kd med oss folkpartiet och miljöpartiet, som stökade till livet för Billström och hennes kompisar. Slutresultatet blev att Supporter och eldsjälen Janne Grönqvist fick en ny chans. I kväll litar jag på att Janne med flera finns runt Söderstadion och som alltid gör ett kanonjobb för att hindra ungdomar att hamna i destruktiva huligangäng och hjälpa oss andra som älskar att gå på fotboll.

Hägglund vs. Ohly om jämställdhet!

Familjepolitik och jämställdhet står i fokus när Kristdemokraterna och Vänsterpartiets partiledare den 17 maj debatterar i Kulturhuset i Stockholm. Göran Hägglund och Lars Ohly kommer under SvD-reportern Lova Olssons ledning att debattera frågor om hur föräldraförsäkringen bäst bör utformas.

Är valfrihet i barnomsorgen ett sätt att hålla tillbaka kvinnorna i yrkeslivet? Vad är bäst för barnen? Och föräldrarna? Finns här en motsättning och går den i så fall att överbrygga?

Tid: Tisdagen den 17 maj, kl. 18.30
Plats: Panorama, vån 5 Kulturhuset i Stockholm

Gnäll inte - skriv om Stockholm och Tyresö

Det är synd om Annika Billström, åtminstone om man ska tro Helle Klein i dagens Aftonbladet. Där går hon till storms mot Dagens Nyheters Stockholmsbevakning och slår i stället ett slag för konkurrenten Svenskan:

"Vi som tröttnat på DN:s åsiktspladder till morgonkaffet kan som tur är läsa Svenska Dagbladet som ännu tror på en kunnig, oberoende och allsidig nyhetsjournalistik", skriver hon.

Gansk festligt att en s-märkt ledarskribent numera rekommenderar läsning av obundet moderata Svenska Dagbladet, förvisso nyhetssidorna men ändå.

Billströmskan ser onekligen ut att ha det ganska tufft med sina egna, med eller utan DN:s journalistik. Hon är dessutom ökänd för att ta all kritik personligt. Det är mer regel än undantag att hon har gråten i rösten när hon ska svara sina kritiker. Om det beror på osäkerhet eller något annat ska vara osagt. Men som toppolitiker måste det vara ganska jobbigt att ha den inställningen.

Åter till Helle: gnälla på kollegor och konkurrenter är populärt. Men om man ska ta Helle på allvar borde hennes egen blaska förbättra Stockholms-bevakningen. Det är inte hugget i sten att "kvällstidningar" bara ska ägna sig åt vaxade bikinilinjer, silikonbröst och allehanda skandaler. Helle borde helt enkelt resa sig från sitt skrivbord och kliva in till kamrat chefredaktör och begära att Aftonbladet tar sig i kragen och ger tid, utrymme och engagemang för en hyfsat seriös Stockholms-journalistik. Det skulle vara välkommet, och bidra till större mångfald i journalistisken.

I min brevlåda kommer varje morgon DN och Svenskan. Och jag erkänner villigt att Svenskan på många sätt är en bättre tidning: pigg journalistik, en debattsida som inte bara är etablissemangets anslagstavla och en ledarsida som hämtat sig efter den studenttidningsnivå som den befann sig på under Mats Johansson. Svenskans stora probelm är just Stockholm. Cecilia Axelsson i all ära, hon är duktig, men hon (och kollegorna som ibland skriver om vår region) får inget utrymme. Ska Svenskan skriva något om Stockholm krävs att det riktigt stora saker. Är det månne Svenskans tystnad om Stockholm som Helle uppskattar?

DN har många brister men Stockholm har de en hel redaktion som bevakar. Bäst på Stockholm är annars City, som har Svenskans pigghet och en konsekvent orientering på lokala frågor. Men tyvärr hamnar vi i kranskommunerna lite i skymundan, och Mitt i Tyresö är lite för sömninga för att riktigt kunna fylla behovet av lokal nyhetsbevakning.

Det behövs fler som skriver om Stockholm i allmänhet och kranskommunerna i synnerhet. Hoppas Helle kan göra en insats när morgonkaffet lämnat vrångstrupen.

Lyssna på Skolverket!

Betyg redan i sjuan och skriftliga omdömen ännu tidigare. Det föreslår Skolverket i ett internt arbetsmaterial som läckte ut på onsdagen. Frågan är vad regeringen ska göra den här gången. För en tid sedan presenterade samma statliga institution en rapport som visade på friskolornas kvalitet och stora betydelse för de kommunala skolornas utveckling. Den tvingades man snabbt dra tillbaka. Skolminister Baylan frustade ut sitt missnöje och vips återkallades rapporten.

Vad tänker ministern göra nu då? Avsätta generaldirektören? Såga enskilda tjänstemän vid fotkölarna? Helt klart är Baylan besvärad av att inte Skolverket utan vidare lägger sig platt för sossarnas skolpolitik. Som expertorgan måste Skolverket självklart kunna slå larm, även om inte regeringspartiet gillar det. Verkligheten går inte alltid att bygga om efter kartan. Någon gång borde även socialdemokratiska skolpolitiker inse att kartan kan behöva verklighetsanpassas.

I klartext har den socialdemokratiska skolpolitiken nått vägs ände. Det är dags att ta itu med flum, otydlighet och rädsla för verkliga kunskaper och fostran. Sambandet mellan betyg, ordning och kunskapsnivå är tydligt.

En skola som är rädd för att utvärdera och ge omdömen är en skola där varken lärare eller elever riktigt vet var de står och hur undervisningen når fram till eleverna. Det är svårt att veta vad man ska göra för att förbättra sig. När betygen kommer först i åttan blir de en kalldusch och det är inte lätt att hinna ta sig i kragen innan slutbetyget.

Är man osäker på vad man egentligen håller på med i skolan blir det också svårare att vara fokuserad. Därmed är det bäddat för oordning och kaos på skolgårdar och i klassrum. Och en skola där mer handlar om lärarens kamp att få en syl i vädret än undervisningen som sådan blir givetvis kunskapsresultaten därefter.

Civilkurage har blivit en bristvara

"Det var en fyllegrej" säger en av de två gripna för dödsmisshandeln på stjärnkocken Marcus Gabrielsen i centrala Stockholm nyligen. Ungefär som att det skulle vara en ursäkt att man är på fyllan när man sparkar ihjäl någon.

Gabrielsen gjorde det självklara. Han sa ifrån. Han accepterade inte nedbusning och griseri. Det är inte okej när ett gäng killar står och kissar i en port. Antagligen var det första gången som någon på mycket länge gav killarna en tillsägelse. Gissningsvis var de vana att göra som de ville, breda ut sig och ta för sig, utan att besväras av alltför många påminnelser om att det faktiskt finns andra människor i deras närhet, människor som förtjänar respekt och ett civiliserat uppträdande. Hade någon vågat säga ifrån tidigare hade Gabrielsens mördare kanske ställt sig i kön på McDonalds några tiotal meter längre bort i stället för att dra ner dragkedjan och urinera i porten. Marcus Gabrielsen hade något som numera är en bristvara: civilkurage!

Bästa sättet att hedra hans minne är att fundera en extra gång på dels naturligtvis hur vi själva beter oss, i nykter och onyktert tillstånd. Dels också hur vi reagerar när vi ser någon som beter sig illa på stan, tunnelbanan eller någon annanstans. Säger vi ifrån när en ung tjej blir kallad hora? Eller när någon spottar på bussen eller hoppar över tunnelbanespärren utan att betala? Den som aldrig får lära sig gränser klampar lätt vidare tills katastrofen inträffar...

Gabrielsens tragiska död visar hur tufft klimatet har blivit på stan, men också att alkohol och droger flödar. Alkoholen har blivit lättillgängligare och knark är till och med billigare än alkohol. Inneställen kräver att man ska beställa helrör för att över huvud taget bli insläppt.

Kombinationen billiga och lättillgänglig alkohol och droger och bristande civilkurage är förödande, ja till och med dödande.

Demonstrera mot fastighetsskatten

Den 10:e maj demonstrerar landets småhusägare mot fastighetsskatten och kraftiga höjningar av skatten på boende. Demonstrationen, som hålls i Stockholm, arrangeras av Skattebetalarnas Förening, Villaägarnas Riksförbund och Småhusägare mot boendeskatt. Läs mer på Villaägarnas hemsida.

Pust - det blev Ella!

Med röstsiffrorna 79-76 valdes Ella Bohlin för en liten stund sedan till ny förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet. Stort grattis! Vi är många kristdemokrater runt om i landet som drar en lättnadens suck. Att valberedningen över huvud taget nominerade Charlie Weimers vittnar om desperation och bristande omvärdsanalys.

Charlie är en flitig skribent och aktiv politiker. Säkert stämmer det också att han tänkt om i en rad frågor sedan han var chefsideolog för det nationalromantiska och smått främlingsfientliga Engelbrekt. Men det räcker inte. Det är trots allt bara fyra år sedan, och även om det kan kännas som en evighet när man är i 20-års åldern behöver han längre karantän än så. Om urstädningen av den unkna garderoben är uppriktig kan han kanske vara redo för tyngre uppdrag om så där tio år.

Ett politiskt ungdomsförbund ska vara en ideologisk spjutspets och blåslampa. Kristdemokraterna som utpräglat idéparti behöver det mer än de flesta. Därför borde valberedningen ha insett det omöjliga i att lansera en förbundsordförandekandidat som för några ynka år sedan slogs för åsikter som är helt främmande för kristdemokratin (och även för en sund och demokratisk konservatism).

Weimers och hans vänner kommer säkert att skylla nederlaget på stygga medier, och visst fick han sina fiskar varma. Men det har ingalunda varit utan grund. Den journalist som låtit bli att nämna Engelbrekt-tiden och avstått från obekväma frågor om Weimers politiska positionering har gjort sig skyldig till tjänstefel. Det borde även valberedningen ha begripit. Om Weimers hade blivit vald hade det kommande året handlat mer om vad han sagt och tyckt än om kristdemokraternas politik. Det hade varit förödande för KDU, men också för hela partiet.

Att Weimers ändå fick 76 röster visar att KDU är ett splittrat förbund. Valberedningen misslyckades totalt med att hitta en samlande kandidat som kunde ena Erik Slottners och Andreas Olofssons anhängare. Att man över huvud taget trodde att det skulle vara möjligt genom att lansera ett tredje och ännu kontroversiellare namn är obegripligt. Ett friskhetstecken är att ombuden visade sig vara klokare än valberedningen.

Ella Bohlin blir intressant att följa. Hennes påstådda "liberalism" verkar tack och lov vara klart överdriven. Ellas största utmaning blir att försöka ena förbundet. Hon förtjänar definitivt en ärligare chans än vad Amanda Agestav fick när hon för snart tio år sedan tvingades avgå efter ett knappt år vid förbundsrodret.

Bästa sättet att lyckas är att höja sig över maktkamp och internt tjafs. Vad som behövs är ett KDU som syns och inte bara sparkar på Göran Persson. Även moderpartiet kan då och då må bra av en känga...

Dags för vårdnadsbidrag i Tyresö

Just nu utreder barn- och utbildningsförvaltningen möjligheten att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag i Tyresö. Tanken är att skapa verklig valfrihet för familjer som vill ta hand om sina barn på olika sätt. Det är oacceptabelt att skattebetalarna i genomsnitt i landet bidrar med 87 000 kronor per år för varje barn i den kommunala barnomsorgen, medan de som väljer att ordna barnomsorgen på annat sätt i princip inte får någonting mer än barnbidraget. En Skop-undersökning häromåret visade att hela 75 procent tycker att även de föräldrar som vill ordna barnomsorgen på annat sätt än via kommunen bör kunna få ekonomiskt stöd.

I Tyresö har den borgerliga majoriteten gjort mycket för att förbättra och utveckla barnomsorgen. Men för att skapa verklig valfrihet och rättvisa är det dags att gå vidare och införa något slags kommunalt vårdnadsbidrag. Den tekniska lösningen kan diskuteras, men inriktningen måste vara att myndigförklara familjen. Föräldrarna är bättre än politiker på att avgöra när och om Kalle och Lisa ska börja på dagis.

För kristdemokraterna är målsättningen att ge föräldrarna mer tid för barnen. Dagis är bra, och måste ha en hög kvalitet. Men det passar inte för alla. Framförallt måste det vara praktiskt möjligt att skjuta upp dagisstarten tills barnet fyllt tre år. Den socialdemokratiske författaren och debattören Per Kågeson har i boken ”Tid för barn?” visat att det inte finns något vetenskapligt stöd för att en tidig dagisdebut har någon positiv inverkan på barnens utveckling. Han slår ett slag för statliga och kommunala vårdnadsbidrag och menar att det inte heller är samhällsekonomiskt lönsamt att tvinga alla ett- och tvååringar till daghem. I stället vill han se just ett vårdnadsbidrag för att skapa flexibilitet och rättvisa.

Familjer som kan bestämma över sin egen situation och har verklig möjlighet att välja, har bättre förutsättningar att bli trygga familjer och därmed också ge barnen en bra start i livet.

Civitas bloggar

Är du nyfiken på läsvärda bloggar kan jag rekommendera den som tillhör tidskriften Civitas som jag själv har skrivit i då och då. God läsning!

Folkomröstning? Ja tack!

Säg folkomröstning och landets partisekreterare får huvudvärk. Mest ont under håret har idag sossarnas Marita Ulvskog. Sören Wibe med flera har nämligen bestämt sig för att utnyttja sin stadgeenliga rättighet att försöka driva fram en medlemsomröstning med syfte att regeringspartiet ska svänga till förmån för en svensk folkomröstning om EU:s nya konstitution.

Folkomröstningar är svårt. Det visar erfarenheterna från högertrafikomröstningen vars resultat snabbt förpassades till papperskorgen. Hur kärnkraftsomröstningen ska tolkas är fortfarande en fråga för statsvetenskapliga seminarier. Och EMU-omröstningen vill många helst glömma.

Men en sak borde vi politiker ha lärt oss av den senaste folkomröstningen och av Junilistans exempellösa framgång: EU framstår för många som ett elitprojekt som tappat förankringen i vanliga människors vardag. Forstätter vi att blankt säga nej till folkomröstning tolkas det ohjälpligen som att överheten vill tysta det trilskande folket och inte orkar med en ordentlig debatt. Det skulle vara förödande.

Själv röstade jag ja till EU och ja till EMU. Mycket troligt skulle jag göra det till konstitutionen också. Men jag tillhör den minoritetet som inte har särskilt långt till sammanträdesrum, korridormingel och politiskt beslutsfattande. Många har inte den möjligheten och känner distans. De vill åtminstone få en chans att säga sin mening. Ger vi inte väljarna den chansen kommer klyftan öka mellan valda och väljare och framför allt mellan EU och svenskarna.

Wibe är kanske en gnällspik. Men i det här fallet tycker jag att han har rätt, och det svenska partietablissemanget fel. Just nu är det viktigare att bromsa och förankra än att ta nya sjumilakliv i europasamarbetets utveckling.

"Lacosteproletärernas terapimarsch"

1 maj är ett finurligt påhitt, och då raljerar jag inte. Politik är inte bara beslut och ideologi. Det är också massor av känsla, gemenskap och samhörighet. Åtminstone bör den vara det om inte politiken ska kännas trist och abstrakt.

Det är också förklaringen till att flera fusionsplaner i svensk politik har spruckit. Centern och folkpartiet hade ett tag funderingar på ett giftermål, men även om åsiktsskillnaderna kanske inte var så stora blev kulturkrocken mellan det gamla bondeförbundet och de liberala, intelligensaristokratiska storstadsborna för svår att övervinna.

Inte heller gick det att förena dåvarande kds och centern (som många faktiskt ville), trots att partikulturerna på många sätt mer påminde om varandra. Många är vittnesbörden från olika kommuner om att partier som egentligen tycker ganska lika inte kan förenas, ofta på grund av bristande personkemi. Inte så sällan har personmotsättningarna sin grund i att partierna har olika syn på samarbete och hur den politiska slipstenen ska dras.

Kort sagt: jag avundas sossarna och andra på vänsterkanten för att de har en dag när de kan manifestera samhörighet och får känna att de inte är så ensamma som det säkert kan kännas ibland på partimöten i Bollmora eller Karesuando. Men tyvärr verkar inte vänsterfolket ha känt förändringens vindar blåsa. Därför har 1 maj blivit en karikatyr av vad det var tänkt att vara och vad det skulle kunna vara.

Någon har elakt kallat 1 maj för Lacosteproletärernas terapimarsch. Elakt, men inte helt fel... Idag är det maktpartiet som demonstrerar mot... ja säg det. Många gånger faller kritiken tillbaka på partiet självt. Den som har haft makten så länge som sossarna har också haft makten att justera en hel del av orättvisorna. När ministrar och kommunalråd låtsas som att de tillhör en förtryckt skara blir det lätt patetiskt.

På orter där sossarna är mer nytänkande skippar man flosklerna och marscherna. I stället tar man fasta på gemenskapen, grillar och har familjefest.

Det mest intressanta som hände i går var i Uppsala. Där samlade en demonstration, med bland annat Maria Larsson som är kristdemokraternas vice ordförande, fler deltagare än sossarnas och vänsterns flaggviftare. 800 personer krävde rättvisa inom barnomsorgen och mer tid för barnen.

Föräldraupproret växer men socialdemokraterna med Karl-Petter Thorwaldsson som tamburmajor planerar nya ingrepp (läs: övergrepp) i familjelivet. Finns det någon i sossarnas propagandacentral som inte är alldeles lomhörd borde hon/han slå larm om att partiet är på fel väg. Årets 1 maj visar att sossarna och deras rödare kompisar har marscherat sig trötta. Nu är det dags för oss som verkligen har anledning att demonstrera att ge oss ut på gator och torg.

Räkna med att det blir mer tryck i ropen när mammor och pappor kräver rättvisa än när socialdemokratiska ombudsmän gör sin årliga demonstrationsplikt.