Patric Rylander

Välkommen till min blogg! Här skriver jag om den "lilla" och den "stora" världen ur mitt perspektiv. Mitt liv handlar mycket om min fru Rakel, vår dotter Agnes, vår nyfödde kille Edvin, katterna Gösta och Sune och vårt radhus i Krusboda i Tyresö. Borgerlig och värdekonservativ kristdemokrat.

Namn:
Plats: Tyresö, Stockholm, Sweden

Snart 40 och sysslat med samhällsfrågor under större delen av mitt liv, genom kd, men också som ledarskribent vid flera landsortstidningar. Praktiserande katolik och stolt far. Numera kanslichef för kd i Stadshuset, men här skriver jag inte som tjänsteman utan som tyckare och kd-politiker.

27.10.05

Ridå för en borgerlig familjepolitik

Avgiftsfri förskola från tre år och skolstart vid fem. Så ser moderaternas nya politik ut. Fantastiskt. Jag är glad att min dotter hann födas innan hon blev inskriven i pedagogisk verksamhet och fick sig tilldelad en utvecklingsplan av någon annan än sina föräldrar. Snart är det väl dags för oss mammor och pappor att stämpla ut för gott och lämna över ansvaret till de som är utbildade och har politikernas förtroende, för vi verkar då inte ha det.

Många gånger har det funnits anledning att höja på ögonbrynen över moderaternas (eller är det mest Reinfeldts) omprövningar. Men detta tar nog ändå priset. Folkpartiet som knappast kan beskyllas för att älska familjer och verklig valfrihet i familjepolitiken talar om m-förslaget som supermaxtaxa. Ett av de partier som var allra mest tveksamma till maxtaxan har nu inte bara accepterat den motvilligt. Moderaterna vill dessutom utöka den och därigenom förstärka orättvisan mellan dem som väljer förskola och de som i stället försöker snåla och kämpa för att kunna vara hemma några månader extra.

Här i Stadshuset presenterade de borgerliga partierna sina budgetar häromdagen. På det här området accepterar moderaterna sossarnas förskolesatsning på 262 nya miljoner och lägger samtidigt i sin välvilja hela 14 miljoner på föräldrar som vill vara dagbarnvårdare åt sina egna barn. 262 nya miljoner samtidigt som flera stadsdelar har överskott på förskolan.

Kristdemokraterna säger: sure, det behövs mer pengar till förskolan för att minska barngrupperna. Men inte så mycket och ska rättvisa och flexibilitet kunna skapas behövs det ett nytänkande och en omfördelning. Därför köper vi att 150 miljoner satsas på förskolan i Stockholms stad. Men samtidigt lägger vi 165 miljoner på föräldrar som vill vara dagbarnvårdare åt enbart sina egna barn, enligt Nacka/Sollentuna-modellen. En "mer tid för barnen"-reform.

Ska det inte bara bli pannkaka behövs mer än 14 miljoner. Erfarenheten från vårdnadsbidragets dagar och en rad opinionsundersökningar tyder på att det skulle kunna bli en populär reform. I tisdags försökte jag ändå se det positiva och gladde mig åt att moderaterna gläntar på dörren en aning för ett slags kommunalt vårdnadsbidrag.

Nu är frågan snarare vad som händer med Stockholmsmoderaternas 14 miljoner när kalaset för den avgiftsfria förskolan ska betalas. I ljuset av Reinfeldts DN-artikel är det tydligt var moderaterna har prioriteringarna och hjärtat i familjepolitiken. För de nya moderaterna väger tydligen valfriheten och rättvisan lätt.

Ridå för moderaterna. Ridå för förhoppningen att en borgerlig regering snabbt ska lägga om kursen mot en borgerlig familjepolitik.

10.10.05

Rensa i genusträsket!

Tomas Idergard slår huvudet på spiken när han i dagens Svenskan sågar genushysterin. Frågan är bara om en ny borgerlig regering vågar trampa på bromsen. Även i alliansen finns kompisar till Tiina Rosenberg och Eva Lundgren, om än inte lika frispråkiga... möjligen med Birgitta Olsson (fp) undantagen.

7.10.05

Låt AD jobba!

Arbetsdomstolen är en institution som då och då ifrågasätts. Nu finns två konkreta fall från Stockholm som definitivt bör bli fall för AD-granskning. Det gäller naturligtvis konflikten på Connex, som kör tunnelbanan på uppdrag av SL.

Dels är det ett måste att pröva uppsägningen av fackordföranden Per Johansson. Blotta misstanken att han sagts upp på grund av att han tufft tog striden för arbetsmiljön gör en granskning nödvändig. Det är inte acceptabelt om fackliga förtroende män sägs upp eller skräms till tystnad för att de gör vad de är valda för, slår vakt om medlemmarnas intressen och arbetssituation. Facklig verksamhet är en självklarhet för en social marknadsekonomi. I en demokrati som dessutom har meddelarskydd är är det en rättighet att få prata med media, även om det inte alltid är i smickrande ordalag för arbetsgivaren.

Dels måste den vilda strejken i går morse prövas. Lagar och avtal måste följas, annars kommer hela den svenska kollektivavtalsmodellen att undergrävas. Pöbelfasoner är det effektivaste sättet att gräva fackets egen grav. Fackklubbar och enskilda fackanslutna ska inte kunna göra vad som helst utan att det centrala facket drabbas av skadestånd. I det här fallet är det uppenbart att Seko egentligen applåderar den vilda strejken, men utåt tar man halvhjärtat avstånd för att inte solklart bli fälld i AD. Konsekvensen kan bli anarki på arbetsmarknaden.

Så låt AD göra sitt jobb. Skrämmer Connex anställda till tystnad måste SL ta en funderare till om företagaget verkligen ska få fortsätta att sköta tunnelbanetrafiken. Var strejken i går morse å andra sidan avtalsvidrig i ordets formella bemärkelse måste straffet bli kännbart, för de inblandade och för facket.

6.10.05

Mygel i fastighetsskattens spår

Tidningen Kristdemokraten brukar ju då och då ha vänligheten att publicera mina bloggtexter. Den här gången tänkte jag göra tvärtom. Den här artikeln är skriven för veckans nummer av kristdemokraten och skildrar fastighetsskatteeländet ur mitt perspektiv:
--------------
Fastighetsskatten leder till mygel

För i dagarna ett år sedan blev familjen Rylander husägare. Det har varit ett lärorikt år. Nu vet jag att jag inte bara är otålig och pedantisk. Jag är även hushypokondriker med ett utvecklat kontrollbehov - en ganska jobbig kombination.

Det gångna året har också gett fördjupade insikter i den skattepolitiska stollighet som präglar det här landet. Tack och lov finns fortfarande ett parti som driver en borgerlig politik på fastighetsskatteområdet. Moderaterna har lagt krokben på sig själva och bluddrat till det på ett obegripligt sätt. När Reinfeldt närmar sig fastighetsskatten låter det nästan som när sossarna tar till orda. Det finns alltid saker som väger tyngre än att sluta beskatta tillgångar som egentligen bara finns på papperet och i en mer eller mindre avlägsen framtid.

Fenomenet taxeringsvärde
Spaltmil har redan skrivits om fenomenet taxeringsvärden. Själv har jag upptäckt att vårt hus har bland de högsta på gatan. Låt vara att vi har bastu, och braskamin, men de är ingalunda nya och det finns betydligt fräschare hus som bidrar mindre till Per Nuders kassa. Antagligen har tidigare ägare varit ärliga, medan grannarna mörkat sina renoveringar.

Gör som farbror staten vill
En annan trolig förklaring är Rot-avdraget. Den som snällt och lydigt gör som farbror staten vill får en allmosa i form av tillfällig skattereduktion, men kan räkna med höjt taxeringsvärde. Gör som politikerna säger och du får en slant tillbaka ett år - men måste i stället betala flera tusen extra varje år så länge du bor kvar. Ett lysande system.

Härom veckan blev snickaren klar. Tvåglasfönstren är borta och vi har äntligen energisparfönster på husets ena sida. Väggen är tilläggsisolerad och den nya, fräscha lockpanelen väntar bara på att målas. Det borde betraktas som en hjälteinsats av oss med direktverkande el. Och visst: fönstren och bytet av dessa får vi göra avdrag för, men inte tilläggsisoleringen - om jag nu tolkat blanketterna och virriga skattehandläggare rätt. Det är inte bara ologiskt, vi kan också räkna med rejält höjt taxeringsvärde. Staten ger med ena handen och tar tillbaka dubbelt med den andra.

Inte lika korkade
Resultatet? Alla är inte lika korkade som jag som vänder andra kinden till, tar emot skattereduktionen och belönas med högre husskatt. Många struntar högaktningsfullt i skatte- och energipolitikens nycker. De biter ihop och föredrar att betala mer till Vattenfall än till skattmasen. Ännu fler renoverar svart, struntar i bidraget och bryr sig aldrig om att redovisa förändringar när taxeringsunderlaget ska in. Rot-avdraget och fastighetsskatten bidrar till att odla en mygelkultur.

Gör om och gör nytt
Lösningen? Gör om, gör nytt och gör bättre! Slopa fastighetsskatten. Låt oss själva bestämma hur och när vi vill renovera. Det ger större frihet åt husägare, mindre ryckighet för hantverkare och bidrar till att bromsa skattemoralens förfall.

--------

Ps I går kom "taxeringsförslaget" för vår fastighet, 123 kvadrat från 1972: en höjning från 1 073 000 till 1 331 000. Pust!

LO bara för sossar?

Saxat från TT. LO - fackförening för arbetare eller propagandainstitut för sossarna?
-----
LO gav kd-medlem sparken

När det uppdagades att Sakarias Winberg var medlem i kristdemokraterna fick han sparken av LO.

I ett öppet brev till LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin kräver nu kd-ledaren Göran Hägglund en förklaring. Han vill veta om LO:s agerande är förenligt med svensk arbetsrätt. Hägglund vill också svar på om man måste ha en viss partibok för att jobba hos LO. Winberg anställdes av distriktet i Dalarna.

Hägglund uppger att en uppgörelse träffats, där Winberg har fått löfte om ekonomisk kompensation.

4.10.05

Good luck, Junilistan!

Så har då Junilistan bestämt sig för att ställa upp i riksdagsvalet. Good luck, säger jag. Konkurrens är bra, inte minst inom politiken. Med några årtionden i backspegeln är det knappast för många partier som har begåvat svensk politik med sin närvaro, snarare tvärt om. Nu har det blivit lite av en ketchupeffekt.

Risken är att de etablerade partierna svarar med att satsa ännu mer på att vräka ut pressmeddelanden och hitta på nya cirkusartarde utspel. Men den risken finns alltid när val närmar sig, oavsett om vi bara har två eller 25 partier som kandiderar till riksdagen. Fördelen är att de etablerade partierna måste ta sig i kragen, lyssna lite mer på gräsrötterna och vårda det partiunika lite bättre.

Är det något som präglat det politiska landskapet det senaste året är det just en flykt från kärnfrågorna och kända positioner. Moderaterna är det tydligaste exemplet, men även folkpartiet har genomgått ett rejält förvandlingsnummer sedan förra mandatperioden. Torbjörn Fälldins eftetänksamma, jordnära och värdekonservativa centerparti är numera tillhåll för Timbroliberalerna. Vänsterpartiet har återupptäck k:et och sossarna har helt tappat ryggraden. Miljöpartiet känner man däremot igen, liksom kristdemokraterna. Problemet är bara att man så sällan ser något av kd över huvd taget. Det är en utmaning för oss all partiaktiva.

Med Junilistans flås i nacken blir det kanske mer av back to basics, vilket jag inte direkt skulle beklaga. Partier är för mig i första hand bärare av värderingar och idéer inte röstmaskiner som ska maximera med dagliga utspel och mediala omprövningar.

Marita Ulvskog jämför Junilistan med kristdemokraterna. Den jämförelsen gör hon med allt hon tycker är ont och dåligt. Stormen Gudrun, påven, liktornar och punkteringar. Allt är givetvis kd:s fel. Själv tror jag att hon och andra kraxande korpar har fel som tror att Junilistan blir kristdemokraternas död. En och annan kommer säkert att lockas, men det är i så fall väljare av det mer flyktiga slaget som antingen redan lämnat partiet eller som ändå skulle ha gjort det inom kort.

Själv kan jag känna sympati för delar av Junilistans EU-kritik, men som de flesta kristdemokrater tycker jag att mer tid för barnen och gammal hederlig etik och moral är fundamental för partivalet. EU-frågan är viktig men toppar inte de kristdemokratiska väljarnas agenda, och är över huvud taget ganska off som politiskt spörsmål just nu. Därför tror jag också att Junilistan kommer att ha svårt att lyckas.

Mycket utspel kommer det att bli, men med tiden bli det antagligen ett elitparti som kastar loss från sina väljare, eller så kommer Junilistan likt Ny demokrati att falla sönder i sina beståndsdelar. Var finns ideologin, den genomtänkta människosynen och allt sådant som fungerar som ett sammahållande kitt? Det räcker inte med ett antal sakfrågor för att förena folk från vänster till höger. Det blocköverskridande har både kd och mp provat och det blev pannkaka. På sikt är det svårt att inte landa i blockpolitiken, även om man har dimensioner som går på tvärs med höger-vänstertänkandet.