Patric Rylander

Välkommen till min blogg! Här skriver jag om den "lilla" och den "stora" världen ur mitt perspektiv. Mitt liv handlar mycket om min fru Rakel, vår dotter Agnes, vår nyfödde kille Edvin, katterna Gösta och Sune och vårt radhus i Krusboda i Tyresö. Borgerlig och värdekonservativ kristdemokrat.

Namn:
Plats: Tyresö, Stockholm, Sweden

Snart 40 och sysslat med samhällsfrågor under större delen av mitt liv, genom kd, men också som ledarskribent vid flera landsortstidningar. Praktiserande katolik och stolt far. Numera kanslichef för kd i Stadshuset, men här skriver jag inte som tjänsteman utan som tyckare och kd-politiker.

30.9.05

Siewert till riksdagen

Siewert Öholm kom trea i kristdemokraternas provval i Jönköping. Endast Göran Hägglund och Maria Larsson kom före. Grattis!

Det är trångt i Jönköping, men Siewert behövs. Han är orädd, vågar ta ut svängarna, är svår att få tyst på och har en lång och framgångsrik karriär utanför politiken. Siewert har just det civilkurage som borde avkrävas varje riksdagsledamot.

Inte heller skadar det att han har annat än partiprogram, valplaner och taktiska överväganden för ögonen och i skallen. Det behövs färre broliers i politiken, och fler som sett annat än väggar på partikanslier.

Stå på dig! Och framförallt: kandidera! Om det blir i Jönköping eller någon annanstans är inte så noga. Huvudsaken är att Siewert ställer upp!

29.9.05

Stoppa mopedhuliganismen i Krusboda!

I våras blev det stopp för sopbilar på gångarna i Krusboda. Droppen blev en incident där det var nära att ett litet barn blev påkört. Det var ett klokt beslut. Gatorna är smala och trånga och lämpar sig inte för biltrafik över huvud taget, allra minst för lastbilar. Där ska barn kunna leka och sprida ut sina leksaker utan att riskera att bli påkörda.

Sopbilarna är alltså borta men under våren och sommaren har i stället mopedproblemet ökat. I Krusboda är det förbjudet att köra moped men det finns det alltför många alltför unga som högaktningsfullt struntar i.

Den stora frågan är: var finns föräldrarna? Bryr de sig inte om att det är en tidsfråga innan små barn eller gamla blir påkörda och allvarligt skadade? Som mamma eller pappa går det inte att se mellan fingrarna när omyndiga riskerar andras hälsa och, i värsta fall, till och med liv.

Eftersom situationen är som den är måste även samfälligheten fundera ett varv till på vad som kan göras. En del har redan gjorts, men det räcker tydligen inte. Kanske är det dags att utöka väktarbolagens närvaro i Krusboda, åtminstone på helgkvällar under de varma månaderna?

Även kommunen kan dra sitt strå till stacken för att skapa tryggare gator i området. Vad som behövs är ett åtgärdspaket som klarar ut vem som ansvarar för vad och som försöker hitta nya kreativa idéer för Krusboda och andra delar av kommunen som hemsöks av mopedhuliganer.

Nästa sommar måste det bli bättre än i år.

28.9.05

Massaker på sossarnas familjepolitik

Gårdagens Debatt i SVT artade sig till en ren massaker på sossarnas familjepolitik. Förskoleminister Lena Hallengren tappade humöret och hamnade på defensiven redan i programmets inledning. Lotten Sunna från feministiskt initiativ gjorde ändå ett försök att sakligt argumentera för en ordning som innebär att alla barn ska tvingas in i samma fålla, oavsett barnets utveckling och familjens helhetssituation.

Egentligen ganska avslöjande. Sossarnas främsta vänner på familjepolitikens område är extermfeministerna inom fi som vill detaljstyra uttaget av föräldraförsäkringen (det som på nyspråk brukar kallas individualisering) och fördjupa orättvisan mellan de som väljer olika omsorgsformer.

Föräldraupprorets två representanter gjorde tillsammans med s-debattören Per Kågeson lysande insatser för att visa på behovet av flexibilitet. Att föräldrarna vill ha mer tid för sina barn och har huvudansvaret inte minst under de tre första åren är så självklart att det egentligen inte borde behöva sägas. Men i socialdemokraternas Sverige är det tydligen nödvändigt.

Tvååringar behöver i första hand närhet och kärlek, inte pedagogik. Och min fasta övertygelse är att föräldrarna är bättre på det än aldrig så välutbildade förskollärare. För en del går det utmärkt att kombinera närheten och anknytningen till föräldrarna med pedagogik även då barnet är litet. Men föräldrarna ska inte behöva stå med mössan i handen och be stat och kommun om nåd att få ta hand om sina egna barn. Ansvaret och bestämmanderätten är föräldrarnas. Stat och kommun ska hjälpa familjen, inte styra och stjälpa.

Förskolan ska vara bra och barngrupperna på en nivå som gör att dagistiden inte bara blir förvaring, men det passar inte för alla. Och tro det eller ej: vi är ganska många som klarat oss hyfsat i livet utan en barndom som styrts av hämtnings- och lämningstider och läroplaner för förskolan.

22.9.05

Ridå för försvaret!

Så har det då formaliserats. Vänsterns kommunister och miljöpartiets pacifister har fått veto över den svenska försvarspolitiken. I praktiken är det ingen större förändring mot tidigare. Vänsteralliansens ekonomiska samarbete innebär att v och mp länge har haft ett oaccepteabelt stort inflytande över försvar och säkerhet. Ändå är vetorätten ett trendbrott. Extremister släpps in i försvarspolitikens verkliga finrum och regeringen blir mer och mer beroende av partier som har ytterlighetsuppfattningar och representerar minoriteter i synen på försvaret.

Glöm att försvaret kommer att få arbetsro den närmaste tiden och glöm alla funderingar om att försvaret konsekvent ska kunna ställa om till den nya hotbilden. Försvaret får räkna med att ännu tydligare bli budgetteknisk mjölkkossa. Nya spännande projekt kommer att tvingas på försvarsmakten och hbt-frågorna lär snart bli viktigare än att Sverige kan försvara sig och dra sitt strå till den gemensamma europeiska säkerhetspolitiken.

Vem vet. Snart kanske försvarsministern heter Lars Ohly - eller Gudrun Schyman. Det är dags att låta ridån gå ner för s-styret innan den definitivt går ned för det svenska försvaret.

20.9.05

Heja Ringholm!


Bravo Bosse, fortsätt så här så har vi snart en ny regering. Sossarna och deras vänner är sina egna värsta fiender. På annat sätt är det svårt att se Bosse Ringholms polisutspel igår. Det var knappast en kolerisk och tillfälligt uppretad vice statsminister som avfärdade polisen som slöa idioter. Snarare var det Bosse som öppnade sig för en nära medarbetare. "Vad hjärtat är fullt av talar munnen" brukar man ju säga och så var det säkert igår.

Bosse höll en lång och analyserande monolog, något som knappast brukar känneteckna grodor som hoppar i stridens hetta. Bosse gillar helt enkelt inte polisen, så är det. Det kan inga ursäkter i världen ändra på och skadan är redan skedd.

Om jag var Göran Persson skulle jag ögonaböj omplacera Bosse till någon lämplig ambassad eller landshövdingepost, alltså där avdankade sossar brukar landa. Problemet för Göran är att det inte räcker med att sparka Bosse. Han själv är ju ett ännu större problem för s-partiet. Engagemanget och glöden tog slut för länge sedan, liksom visionerna och idéerna.

Nu är jag tack och lov inte Göran Persson och faktum är att Bosses uttalanden delvis bekräftar tillståndet inom polisen, just det som borgerligheten brukar påtala och regeringen förneka. Polisen har inte möjlighet att göra det den ska. Men slöhet beror det inte på, snarare felaktiga politiska prioriteringar och bristande resurser.

Radarparet Göran och Bosse är en säker garant för maktskifte nästa höst - Annika i Stockholm drar också sitt strå till stacken. Fortsätt! Mera! Heja! Det blir bara tydligare och tydligare att det inte räcker att byta ut enstaka personer. Vad som behövs är helt nya regeringar i Sverige - och i Stockholm.

15.9.05

Billström bluffar

Tidningen Stockholms City publicerar idag en intressant genomgång av de 99 löften som sossarna i Stockholms stad gick till val på förra gången. "Socialdemokraterna bluffar om vallöften" är rubriken.

Ingen nyhet direkt. Men ändå intressant att det fästs på pränt. Den tydligaste bluffen nämns dock inte över huvud taget. Sossarna har nämligen ändrat i de 99 punkterna. Före valet slogs det tydligt fast att det inte skulle bli några biltullar. Nu låter det annorlunda. Billström är till och med dess främsta förespråkare.

City får det till att sossarna klarat 57 av 99 punkter. Det är en snäll tolkning. Flera punkter som socialdemokraterna tillskrivs genomfördes redan under förra mandatperioden. En del andra går det verkligen att diskutera. Ett exempel är bara att City menar att sossarna levt upp till löfte nummer 6:

"Likvärdiga och rättvisa ekonomiska villkor för kommunala och fristående skolor".

Sanningen är snarare att s har försämrat villkoren för friskolorna, exempelvis genom att försöka förhindra nyetablering av nya friskolor och genom att minska ersättningen till fristående skolor och gett de kommunala skolorna sänkta hyror som inte de fristående kan få av sina hyresvärdar".

De borgerliga partierna i Stadshuset har gjort en egen sammanställning av statusen på Billströms 99 punkter och det bekräftar bluffandet. Men i stället för 57 ja, är resultatet
9 ja, 21 nja och 69 nej. Det torde vara med sanningen ganska överensstämmande. Ska bli spännande att se vilka fler genomgångar av s löftesbrott som kommer att publiceras så här ett år före valet.

9.9.05

Nacka och Sollentuna visar vägen

Det är skillnad på kommunpolitiker och kommunpolitiker. En del har blivit tjänstemän som mest ägnar sig åt att administrera. De vågar inte tänka nytt och allt som luktar åsikter, politik och värderingar skyr man för att det också kan innebära ett risktagande. Bland dessa kommunpolitiker är pragmatism det vackraste av alla ord och de hörs ofta beklaga sig över hur dyrt, svårt eller olagligt saker kan tänkas vara.

Och så finns det en annan kategori: de som ser möjligheter, gärna tänker nytt och tänjer gränser, allt för att nå resultat och förbättra för kommuninvånarna.

Vilken av de båda kategorierna Sverige behöver fler av är ganska lätt att svara på. Den som tycker att Sverige har tillräckligt med valfrihet, myndigförklarade föräldrar och ett skattetryck på acceptabel nivå föredrar tjänstemannapolitiker. Vi andra väljer politiker med idéer, visioner och engagemang. För oss är bland andra Nackas kommunalråd Mats Gerdau (m) och Sollentunas Maria Stockhaus (m) förebilder.

I Svenska Dagbladet idag presenterar de en modell som skulle innebära en valfrihetsrevolution för familjerna. Av politiska och juridiska skäl vill de inte kalla det kommunalt vårdnadsbidrag, och i ordets egentliga bemärkelse är det inte det heller. Men det är ganska nära. Tekniken är inte heller det viktigaste. Det överordnade är att hitta en lösning som skapar rättvisa inom barnomsorgen, som ger föräldrarna mer tid för barnen och rättar till den obalans som ger gigantiska subventioner åt de familjer som gör som politikerna vill (anlitar kommunal barnomsorg) medan de andra straffas och i princip inte får någonting utöver barnbidrag och föräldrapeng.

Jag och min fru kommer att försöka vara hemma med Agnes tills hon fyller två år. Vi vill ha tid för henne och tror att hon mår bäst tillsammans med oss under den tiden. Det är familjer i vår situation som skulle ha störst nytta av ett system som gör det möjligt att vara dagbarnvårdare för egna barn. Inte i första hand som ett alternativ till dagis, utan för att vinna några månader tillsammans. Det är tid som aldrig kommer tillbaka. Med Nacka/Sollentuna-modellen blir det möjligt att kombinera mer tid för barnen och dagis.

Nu återstår det att se vad länets övriga borgerligt styrda kommuner hittar på. I Tyresö verkar utredningen om ett kommunalt vårdnadsbidrag ha kört fast i den kommunala byråkratin. En snabb blick över kommungränsen, eller i dagens Svenska Dagbladet, kanske skulle ändra på den saken...

6.9.05

Initiativ utan trovärdighet

Gudrun och hennes medsystrar vill få kongressa i fred. Inga stygga medier är välkomna till årsmötet när beslutet ska fattas om att formellt bilda ett parti.

Hemlighetsfulla kotterier, ryggdunkningar och bastuuppgörelser brukar tillskrivas mansdominerade miljöer inom framförallt näringsliv och politik. Nu har feminismen fått sin egen motsvarighet. Vad är Schyman rädd för? Att det ska bli rörigare än miljöpartiets kongresser och därmed bekräfta nidbilden av kvinnligt beslutsfattande?

Särskilt förtroendeingivande är det inte. Ett parti som vill bidra med en ny dimension (själv skulle jag snarare vilja säga uttjatad) kan inte födas bakom lyckta dörrar. Politik handlar om att vinna väljarnas förtroende för att åstadkomma något. Partier som inte tål att synas, analyseras och dissikeras är inte uppriktiga mot väljarna och kan bara räkna med stöd från de närmast sörjande.

På plats i Stadshuset

Efter tio år som glad student, ledarskribent och informations- och pressansvarig har det blivit dags att ta steget fullt ut och gå tillbaka till politiken på heltid. Från och med igår jobbar jag som politisk sekreterare och pressansvarig för kristdemokraterna i Stockholms stadshus.

Jag har haft gott om tid att hämta krafterna sedan jag 1995 slutade som förbundssekreterare för KDU och åren har gett mig en hel del nyttig erfarenhet och värdefulla perspektiv som jag tror kan komma till nytta.

Augusti 2003 till februari 2004 gjorde jag ett kort gästspel här i Stadshuset så jag vet ganska väl vad jobbet går ut på. Det ska bli kul att jobba med alla entusiastiska kristdemokrater som lägger ner själ och hjärta i sitt engagemang.

Politiken har givetvis en baksida. Om den har det sagts och skrivit mycket så jag hoppas att jag tvärtom kan bidra till att visa att man inte behöver synkronisera sin hjärna med partiprogram och lägga all vaken till på politiken bara för att man har ett engagemang. Det ska vara möjligt att kombinera familj och politiskt arbete.

Den som fruktar för min blogg tror jag att jag kan lugna. Jag kommer försöka att ha samma självständiga linje på kristdemokratisk grund som hittills. Tycker jag inte som mitt parti eller "allianskamraterna" kommer jag skriva det. Misslyckas jag är det bara att säga till.

Har du vägarna förbi Stadshuset är du välkommen att titta förbi på en kopp kaffe.