Demokratins dödgrävare

Annika Billström avbryter samarbetet med v och mp om valsedlarna till folkomröstningen nästa höst. I stället vill hon att alla partier ska få formulera sina egna valsedlar i folkomröstningen. Det skulle alltså kunna bli hela sex valsedlar. Men eftersom nej-sidan är enig om hur vi vill göra visar Billströms utspel mest på den totala splittring och brist på samarbete som råder inom Stadshusets vänsterkartell.

Om inte Billström sviker fler löften och ändrar sig igen torde det åtminstone innebära att det blir tre valsedlar. Och det känns obehagligt bekant. Scenariot ser mer och mer ut att bli detsamma som vid kärnkraftsomröstningen 1980. Sossarna manipulerar och saboterar, och väljarna får ingen chans att ge ett tydligt medskick. Med Billström vid rodret kommer Stockholms trafikpolitik att bli som energipolitiken har varit under de gångna 25 åren: otydlig, ryckig och i avsaknad av långsiktighet.

Billströms krumbukter understryker att hon helt enkelt inte vågar möta väljarna med raka ja- och nej-alternativ. Billström borde avgå i förtid.

Inte alls synd om FI

Det är synd om Feministiskt initiativ som utsatts för stygga journalisters elaka granskning. Det är kontentan i den Brännpunkt-artikel som Petra Ulmanen och Gertrud Åström skriver idag. Junilistan har medierna däremot gullat med, hävdar skribenterna.

Är det så? Knappast. Vad som hänt feminismen under det senaste året är att den drabbats av samma granskning som alla andra. Tiden i gräddfilen är förbi. Nu kan man inte längre säga vilka dumheter som helst och oemotsagt torgföra ytterlighetsuppfattningar bara för att man kallar sig feminist, genusteoretiker eller något annat politiskt korrekt.

Det måste vara en obehaglig upplevelse för professorer och elitfeminister som kvoterats och prioriterats både vad gäller ekonomiska anslag och politisk välvilja.

Att Junilistan inte tvingas löpa gatlopp kan helt enkelt bero på att Nils Lundgren inte är Tiina Rosenberg. Han uttrycker sig inte på samma sätt och har inte samma extrema uppfattningar.

FI och partiets svans på universitet och kultursidor är jämställdhetens värsta fiender.

Ta mätningarna med stor nypa salt

Idag presenterar City en Skop-mätning som visar allt annat än roliga siffror för kristdemokraterna i Stockholms stad. Enligt Skop/City har vi nu 2,7 procent mot 4,4 i valet 2002. Siffrorna visar hur viktigt det är att vi tar nya tag och försöker att synas ännu mer, i media självklart, men minst lika viktigt är fotarbetet runt om i staden.

Under sommaren och hösten har vi kommit ut ganska bra i media, om bland annat fastighetsskatten och vår politik för barn och äldre. Många har sett att vi finns och har vettiga idéer men för att folk verkligen ska ta steget och bli sympatisörer krävs även personliga möten med kristdemokrater.

Allvaret i Skop-siffrorna ska ingalunda bortförklaras men några intressanta fakta kan vara:

* 1219 personer har tillfrågats i Stockholms län

* Av dessa bor cirka 500 i Stockholms stad (står ej i tidningen, men jag har pratat med City)

* Med den angivna sversfrekvensen på 79 procent innebär det att 395 personer i Stockholms stad har svarat på vilka partisympatier de har.

* 2,7 procent av dessa 395 personer innebär alltså att Skop lyckats lokalisera hela 11 kristdemokrater.

* På ett så litet urval och med så få individer blir naturligtvis felmarginalen betydande. Det hade bara behövts sex personer till (sammanlagt 17) för att vi skulle komma upp i valresultatet på 4,4 procent.

Således: läget i opinionen är inte lysande men man ska inte ta undersökningarna på alltför stort allvar.

Nya skandalturer om biltullarna

Stadshusbudget och biltullar har varit de värsta fienderna för min blogg de senaste veckorna. Uppslag har ingalunda saknats, men det har däremot tiden gjort. Nu är budgeten klar och jag ska försöka bättra mig.

Tänkte börja med att göra det genom att presentera den borgerliga reservationen i kommunstyrelsen i Stockholms stad med anledning av att ja-sidan censurerade nej-sidans valsedel förra veckan. Punkten som ströks gäller just demokratin och att stockholmarna självfallet borde ha fått rösta innan försöket genomfördes. Just den punkt som kd slogs för att få med. Av texten nedan framgår vad som med en renhåriga majoritetet borde ha stått på nej-sidans baksida:

"Trots att 78 procent av stockholmarna röstade på partier som sade nej till trängselskatten så skall biltullar införas i Stockholm stad. Det är ett historiskt valsvek som nu genomförs av den socialdemokratiska, vänster- och miljöpartistiska majoriteten i stadshuset.

Att en folkomröstning borde ha genomförts innan biltullarna införs är att betrakta som ett demokratiskt minimikrav. Vi testade inte euron innan vi röstade. Vi prövade inte att vara medlemmar i EU innan folket fick säga sitt. Inte är biltullar en så mycket svårare fråga än dessa att stockholmarna måste få känna hur det känns innan de kan avgöra vad de tycker?

Nej, sanningen är att biltullsförespråkarna vet att de står ensamma i sin kamp för att tvinga på Stockholms bilister ökade pålagor, och att en folkomröstning innan försöket genomförs skulle förloras stort.

Trängselskatten ska avgöras i hela regionen
Det är ett demokratiskt grundkrav att de som påverkas av ett beslut också får vara med och fatta det. Tiotusentals människor pendlar varje dag in till Stockholm från kommuner runt om i länet. För dessa människor kommer trängselskattens effekter för såväl biltrafik som kollektivtrafik bli lika kännbara som för Stockholms stads invånare. Självklart måste även dessa människor få säga sitt i en folkomröstning.

Det är för oss oacceptabelt att enbart medborgare i Stockholms kommun får vara med och rösta om frågan ifall Stockholmsregionen ska införa trängselskatter. Detta är i högsta grad en fråga för medborgarna i hela stockholmsregionen.

I flera länskommuner förbereds nu lokala folkomröstningar om trängselskatt som ska genomföras den 17 september 2006. Stockholms stad ska tydligt anföra för riksdagen som sin åsikt att samtliga angivna röster ska räknas in i slutresultatet som avgör biltullarnas framtid.

Finansiering
Det är mycket angeläget att den information kring folkomröstningen där Stockholms stad står som avsändare hålls strikt neutral. De 20 miljoner kronor som reserverats i budget får inte användas till ensidiga kampanjinsatser från staden liknande de reklamkampanjer för försöket som genomförts under 2005. Stadens informationsinsatser måste begränsas till de särskilda insatser som valnämnden bedömer krävs för att upplysa om att en folkomröstning äger rum och de strikt praktiska frågorna kring själva valet.

Rak och tydlig valsedel
Försöket med trängselskatt i Stockholm är starkt färgat av den politiska majoritet som drivit igenom tullarna. Skattefinansierade informationskampanjer om försöket har snarare varit illa dold politisk propaganda. Den valsedel som nu föreslås är inget undantag. Ledande statsvetare har följdriktigt uttalat kritik mot de politiskt vinklade formuleringarna som talar om ”utbyggd kollektivtrafik”.

Den valsedel som används i folkomröstningen om biltullar bör vara utformad som en rak och tydlig fråga. ”Anser du att miljöavgifter/trängselskatt skall användas i Stockholms stad?” På detta sätt ges väljarna möjlighet att svara ja eller nej på en tydlig frågeställning utan vidare argumentation.

Vi ser heller ingen anledning till en baksidestext med kampanjbudskap på valsedlarna. Risken är uppenbar att en sådan text blir tendentiös och kampanjinriktad, vilket knappast kan vara syftet med själva valsedeln. Denna typ av argumentation bör skötas av partier och organisationer under valrörelsen, och hållas borta från själva valet.

Mot bakgrund av detta förordar vi nedanstående utformning av valsedeln.

På röstsedlarna skall finnas
1. Rubriken ”Lokal folkomröstning i Stockholm om miljöavgifter/trängselskatt i Stockholms stad”.
2. Frågan ”Anser du att miljöavgifter/trängselskatt skall användas i Stockholms stad?”
3. Något av svarsalternativen ”Ja” eller ”Nej”.

På de blanka röstsedlarna skall förutom rubriken endast finnas orden ”Blank röstsedel”.


Baksidestext på nej-valsedeln

Vi vill i sammanhanget påpeka att det är ytterst märkligt och demokratiskt tvivelaktigt att den styrande majoriteten dikterar villkoren för nej-valsedelns baksidestext. Mot bakgrund av att majoriteten i borgarrådsberedningen beslutat om att valsedlarna ska ha en baksidestext samt utformningen av dessa texter, vill vi även reservera oss till förmån för följande skrivning på baksidestexten på ”nej-valsedeln”.

• Lösningen på Stockholms trafikproblem är kringfartsleder och förbättring av kollektivtrafiken.
• Trängselskatten, som hittills kostat 3,8 miljarder, löser inte trafikproblemen men ökar trycket på den hårt belastade kollektivtrafiken.
• Trängselskatten innebär en ytterligare beskattning av stockholmarna om cirka 10 000 kr per person och år.
• Att stockholmarna får säga sin mening först efter att försöket genomförts är djupt odemokratiskt."

Abortturism som social imperialism

"Den föreslagna lagändringen i Sverige ger medborgarna en möjlighet att kringgå sitt eget lands lagar i ett annat land. Det verkar mycket medvetet. Vi är mycket förvånade eftersom det i det här fallet inte handlar om något så simpelt som försäljning av grönsaker, utan om mänskligt liv". det säger Pawel Trzcinski som är presschef hos polske hälsoministern till tidningen Dagen med anledning av det svenska utredningsförslaget att öppna för abortturism.

Sällan har en utredning varit så styrd i sitt arbete och resultatet varit så lätt att förutse. I ett tidigt skede verkade utredaren, folkpartisten Eva Eriksson, egentligen ganska tveksam till att öppna för abortturism. Men nu har alltså partipiskorna gjort sitt. I Sverige är abort en mänsklig rättighet, och nu ska det också bli det för polacker är det tänkt - hur absurt det än kan verka. Varje abort är en tragedi för kvinnan, mannen (som ofta är alltför frånvarande) men framför allt för det spirande liv som släcks. Oavsett omständigheterna kan det aldrig vara en mänsklig rättighet att släcka ett annat liv.

Sverige, landet som alltid förväntar sig obegränsad förståelse och som kräver mängder med förbehåll för allt från snus till EMU, nöjer sig inte längre med att gå egna vägar. Nu ska också den egna politiska korrektheten exporteras till andra länder. Det är ingenting annat än social imperialism.

Att Sverige tycker att det är rätt att 13-åringar får göra abort utan föräldrarnas vetskap är illa nog. Men Polen har tack och lov har andra värderingar och traditioner. Det bör vi respektera. Annars har Polen lika stor rätt att hävda att den svenska abortlagen ändras...

Välkommen till verkligheten, Blåvitt!

Klubbdirektören anhållen och IFK Göteborg hotas av degradering. Skatteaffärerna börjar mer och mer anta katastrofala proportioner för en av Sveriges mest meriterade föreningar.

Det mest förvånande är ändå fräckheten och proportionerna, inte skatteaffärerna som sådana. Blåvitt är knappast ensamma. Snarare finns anledning att misstänka att mer eller mindre förtäckt skattefiffel är regel bland elitklubbarna - och inte bara där förresten. Fråga Bosse Ringholm...

Det är aningen paradoxalt. I Sverige är det fult att tjäna pengar på hårt arbete. Numera belönas långa studier nästan lika ofta med arbetslöshet som med trygga och välbetalda anställningar. Den som ändå lyckas få en rejäl hacka från arbetsgivaren varje månad får snällt räkna med att skattmasen tar huvuddelen. Värnskatten är exempel på en ren straffbeskattning av höga löner.

Fint är det, förutom att delta i dokusåpor, att vinna pengar eller tjäna på annat än vanligt hederligt arbete. Att artister tjänar ohemult med stålar verkar ingen höja på ögonbrynen över, inte heller att Peter Forsberg och hans idrottskompisar får mångmiljonbelopp för att ställa ut grillorna på isen och göra konster. Ursäkta om jag uttrycker mig nedlåtande. Men det finns en skevhet i värderingen av hårt arbete som är oacceptabel.

Alltså: egentligen borde det inte främst vara idrotten och underhållningsindustrin som letar luckor och möjligheter att komma förbi skattmasen. Det borde vara vanligt folk. Många försöker förvisso men har inte alls samma möjligheter och kompetens (?) som exempelvis IFK Göteborg.

Blåvitt hälsas härmed välkomna till verkligheten. Så här ser den ut för oss alla. Alla sitter vi fast i samma sosseträsk av höga skatter. I grund och botten behöver hela skattepolitiken förändras så att det först och främst är möjligt att leva på sin lön. Studier och hårt arbete måste alltid löna sig. I andra hand måste det givetvis också gå att hitta vägar att ge elitidrottare ersättning på vit väg.

Dilemmat är väl bara att idrotten har kommersialiserats och summorna blivit så pass höga. Och i sossarnas Sverige innebär det givetvis också att man ska betala mer till staten.

Fördelen med nuvarande skattepolitik (jag ryser av att över huvud taget antyda att det kan finnas en sådan) är måhända att den kan bromsa utvecklingen från idrott till business. Spännande bara att upp- och nedflyttning allt oftare verkar avgöras av skattekontor och revisorer än av färdigheter på planer och rinkar.

Hjälp att leva - inte att dö

Missa inte Gunnel Larssons och Mikael Oscarssons (kd) debattare i dagens Aftonbladet om dödsjälp och varför det är fel väg att gå. Bland annat skriver de:

"I början är dödshjälpen frivillig, sker utan påtryckningar, reserveras för de ”allvarligaste” fallen och så vidare. Inom bara några år är den alltmer ofrivillig, omgiven av påtryckningar, alltför flitigt använd. Detta visar flera oberoende, kritiska granskningar av situationen i Nederländerna."

Fler borde göra som skolborgarrådet

Stockholms skolborgarråd Erik Nilsson (s) lämnar politiken efter valet nästa höst. Det lät han meddela i måndags. "Politiken blir allt mer förytligad och samspelet mellan medierna och politiken blir huvudfrågan", kommenterade han i Radio Stockholm. I en annan intervju framhöll han svårigheten att kombinera ett politiskt toppjobb med att vara småbarnsförälder.

Med Erik Nilsson tappar Stockholms-sossarna ett av få borgarråd som kan tänkas vara en tillgång för partiet. Ofta håller jag inte alls med honom, och minst lika ofta kritiseras Nilsson för att älska strukturer och system. Men han har ändå lyskraft och borde ha varit den självklara kronprinsen till Annika Billström.

Jag får erkänna att jag känner förståelse för motiven till avhoppet. Det är svårt att vara småbarnsförälder och politiskt aktiv över huvud taget. Sammanträden på kvällar och aktiviteter på helgerna är inte direkt familjevänligt. Dessutom finns det ofta en pratkultur som gör sammanträdenas antal onödigt stort och stundom också alltför långa. Det är förvisso sällan ett problem i Stockholmspolitiken. I Tyresö är det värre. Där är det betydligt mer snack än verkstad. I Stockholm utbyts det mest förslag till beslut och reservationer. Däreftre klubbas det. Undantaget är givetvis fullmäktige och vad jag förstått även en del stadsdelsnämnder.

För det andra politikens villkor. Handen på hjärtat: kan någon som har erfarenhet av politiskt arbete eller journalistik eller ännu hellre båda delerna som undertecknad, med rent samvete säga att han inte har rätt? Politiker vill synas i media för att vinna väljare och media jagar nyheter och säljbara rubriker. Men allt är inte nytt i politiken. Allt kan inte hela tiden vara nytt. Då blir det infantilisering och snuttifiering av alltihop. Och politikerna måste lära sig att det finns en verklighet utanför tidningsspalterna. Sossar kan ha rätt och partikamrater fel. Det erkänner man givetvis inte så ofta. Men så är det.

Politiken och journalistiken skulle må bra av ett par kalla duschar och lite mer reflektion. Erik Nilssons avhopp är en påminnelse om att det måste gå att vara människa i politiken, om inte är det bara att kliva åt sidan. Det borde fler göra när frågan ställs på sin spets.