Nya moderater med gammal (s)katteretorik

De gamla moderaterna behövde reformeras. Men Reinfeldts reformer luddar inte bara till profilen för det största oppositionspartiet. Det bidrar också till att cementera orättvisor och märkligheter i det socialdemokratiska samhällsbygget.

Omsvängningen i skattefrågan har nog aldrig uttryckts så tydligt som när Reinfeldt i går uppmanade ombuden att tänka på att varje krona i sänkt fastighetsskatt också är en krona mindre för att amortera statsskulden, sänka inkomstskatten eller förbättra skolan. En del måste stå tillbaka.

På något sätt känns argumentationen bekant, alldeles för bekant, men från ett något större och rödare parti på andra sidan blockgränsen. Det finns alltid hål att stoppa skattebetalarnas pengar i. Det finns alltid saker som väger tyngre än att rulla tillbaka skattestenen och ge medborgarna större möjlighet att leva på sin lön.

Varför fullföljer inte Reinfeldt argumentationlinjen: om vi höjer fastighetsskatten och skippar att sänka inkomstskatten kan vi amortera ännu snabbare på statsskulden och använda mer pengar till att flytta mellan offenliga inrättningar.

Kontentan av Reinfeldts tal kan sägas vara att moderaterna inte längre är beredda att ta kampen mot den orättvisa fastighetsskatten. Kristdemokraterna står numera ensamma om att kavla upp ärmarna och vilja avskaffa boskatten. Skattesänkningar verkar över huvud taget väga ganska lätt i de nya moderaternas politik.

Att m-ledaren ställer sänkt fastighetsskatt mot förbättringar i skolan går dessutom att tolka som att skolan med automatik blir bättre bara den får mer pengar. Kvalitet i offentlig verksamhet blir alltså ytterst en fråga om hur mycket pengar den disponerar. Därmed trampar han verkligen i skatteklaveret och spelar samma tröttsamma melodi som sossarna när de motiverar höjd skatt med att vården, skolan och omsorgen behöver förbättras.

Ekonomiska resurser är inte ointressant, men det finns ingen direkt koppling mellan högt skattetryck och kvaliteten på offentlig verksamhet. Om det gjorde det skulle landet med världens högsta skattetryck också ha världens bästa skola och sakna vårdköer.

Det är dags för Reinfeldt och moderaterna att göra halt. Just nu känns det som att allt flyter. Det är inte bra och riskerar på sikt att urholka förtroendet för moderaternas vilja till en politisk kursomläggning efter valet nästa höst.

Feministisk reträtt

Det var bara en tidsfråga. Idag kom beskedet att Ebba Witt Brattström och en medsyster lämnar Feministiskt initiativ. I Dagens eko förklarar hon att styrelsen lidit av demokratiskt underskott.

Månne har hon drabbats av någon av de härskartekniker som män brukar tillskrivas, exempelvis osynliggörande eller marginalisering. Eller är det helt enkelt en gammal hederlig maktkamp som vi ser konsekvenserna av?

Tyvärr är min bistra erfarenhet från politiken att kvinnors värsta motståndare är - andra kvinnor. När det väl kommer till kritan är kvinnor tyvärr ofta manligare än männen själva. De ställer extremt höga krav på sina medsystrar och har svårt att se en kvinnlig konkurrent lyckas. Inte alla naturligtvis, men det är rätt så vanligt.

Fi:s ledning har hittills också varit en samling starka personligheter med tämligen extrema åsikter. Det är två komponenter som blir explosiva om de förenas.

Räkna alltså med fortsatt sönderfall och en feministisk reträtt. Fi kommer inte göra det lättare att föra en vettig diskussion om jämställdhet och relationen mellan män och kvinnor.

Dags för "skoluniform"

Varje dag går tiotusentals barn till skolan med vetskapen om att de kommer att bli mobbade. Var tionde elev känner obehag av att gå till skolan.

En orsak till det hårdnade klimatet är att jakten efter ”rätta” klädmärken har ökat. När skolorna börjar efter sommaren är det många som frågar sig vad som gäller den här terminen. Hur ska jag vara klädd för att vara inne och inte bli mobbad? Fel kläder, fel frisyr eller någon missad detalj innebär risk att hamna utanför.

Att vara förälder är inte lätt. Antingen ska man glatt ställa upp som finansiär, fastän pengarna ofta inte finns. Eller säga ifrån och riskera att barnen får problem med kompisarna. Kläderna har i allt större utsträckning blivit en av de koder som stämplar ut vissa som annorlunda. Klädhetsen drar skarpa skiljelinjer och slår hårt, särskilt mot barn från fattiga familjer.

Gemensam skolklädsel skulle kunna vara ett sätt att minska märkeshysterin och förstärka skolan som en plats för lärande, inte för uppvisning av statusprylar. Om alla har likadana tröjor, jackor eller vad nu kan vara blir det svårare att mobba någon på grund av klädseln.

I dag saknas ett tydligt regelverk. Från politiskt håll kan vi skapa möjligheter för kommunala och fristående skolor att införa skoldräkt för att minska stress och mobbning bland barn och ungdomar. Men det konkreta beslutet måste fattas på varje enskild skola i samverkan mellan främst föräldrar och lärare.

Låt hela länet rösta om biltullarna

Låt alla rösta om biltullarna, inte bara dem som väljer mellan tunnelbana och ett antal busslinjer. Även kranskommunerna måste ha rätt att säga sin mening nu när hotet är verkligt. Frågorna i folkomröstningen måste dessutom vara enkla och tydliga. Det får inte råda någon tvekan om vad vi röstar om.

De kraven riktar Ewa Samuelsson som är kristdemokraternas gruppledare i Stockholms stad till alla kommunstyrelseordföranden och vice ordföranden i Stockholms län inför ett möte som Annika Billström sammankallat till på onsdag. Jag instämmer. Omröstning i hela länet och enkla frågor är ett legitimitetskrav - annars blir folkomröstningen värdelös.

Så här skriver Ewa Samuelsson:


"Stockholm den 19 augusti 2005

Inför överläggningen om trängselavgifter med Stockholms stadStrax före valet 2002 lovade Annika Billström att inte genomföra trängselavgifter. Sedan dess har frågan genomsyrats av ett genomgående svek gentemot väljarna. Stockholmsförsöket ska genomföras med start den 3 januari och avslutas den 31 juli 2006. Stockholms stads kommunfullmäktige har beslutat att hålla en folkomröstning i frågan på valdagen den 17 september 2006.

Eftersom Stockholmsförsöket är just ett försök innebär folkomröstningen ett avgörande om trängselavgifter ska permanentas i Stockholms stad. Vi kristdemokrater tycker att väljarna behandlats på ett ovärdigt sätt i den här frågan. Detta svek kan nu komma att fullföljas genom att folkomröstningen läggs upp på ett felaktigt sätt. Därför skriver jag till Dig för att peka på de för oss helt avgörande frågorna om en trovärdig folkomröstning ska kunna komma till stånd.

1. Medborgarna i hela länet måste få möjlighet att rösta.
Folkomröstningar bör hållas i samliga länets kommuner med samma frågor som de som ställs i Stockholms stad. När Kommunfullmäktige i staden ska sammanträda efter valet för att ta ställning till trängselavgifternas framtid, måste folkomröstningens legitimitet vara stor. Länets medborgare är minst lika berörda som de som bor i Stockholms stad. Detta bevisas inte minst genom den satsning som nu görs på kollektivtrafik med direktbussar utifrån andra kommuner i länet.

Länets samtliga medborgare har en demokratisk rätt att också få påverka frågan om trängselavgifternas framtid. Om det inte blir så saknar folkomröstningen trovärdighet.

2. Frågorna i folkomröstningen måste vara enkla och tydliga.
För att Kommunfullmäktige i Stockholms stad ska kunna göra en entydig tolkning av resultatet av folkomröstningen får den inte innehålla mer än en Ja-linje och en Nej-linje. Allt annat innebär att folkviljan i denna fråga blir mycket svårtolkad och att medborgarna när de röstar inte kan förutse effekten av att de deltar i folkomröstningen. Krav kan komma att ställas på att de olika linjerna ska räknas samman på olika sätt. Utan att dessa båda krav uppfylls menar vi att folkomröstningen saknar trovärdighet och legitimitet. Denna har då utformats för att uppfylla majoritetens i Stockholms stads krav på att få sina interna partiproblem avgjorda – inte för att utgöra grund för hur en för regionen viktig trafik- och miljöfråga ska avgöras.

Frågan om trängselavgifter i Stockholm har kantats av brutna vallöften, politisk kohandel och juridiska processer. Den är också ett exempel där det kommunala självstyret körts över på ett flagrant sätt. Låt nu inte också folkomröstningen präglas av de partitaktiska hänsynen utan leda till ett tydligt och lättolkat resultat där alla som är berörda får möjlighet att avgöra denna fråga.

Jag vill uppmana Dig som företrädare för Ditt parti och Din kommun att agera så att dessa båda krav kan uppfyllas.

Ewa Samuelsson
Gruppledare
Kristdemokraterna i Stockholm Stad"

Fler SL-resenärer argument mot biltullarna

I dag sparkar SL:s charmoffensiv mot stockholmarna igång. Mängder med nya busslinjer och avgångar. Däribland den helt nya linjen 815X från Tyresö kyrka till Vattugatan i centrala Stockholm.

Varje minskning av biltrafiken och varje nyinsatt buss som blir välfylld kommer med rödgröna glasögon att tolkas som en framgång för trängselskatten. I själva verket är det tvärt om. Satsningen på kollektivtrafik är bra och behövs. Minskar bilresandet visar det snarare att det är möjligt få bukt med trängsel och utsläpp utan att tvinga på stockholmarna nya, orättvisa skatter. Morötter är ofta bättre än piskor.

I kranskommunerna skulle många gärna lämna bilen hemma bara det fanns vettiga alternativ. Fråga bara stackarna i Nynäshamn. Röran med pendeln är inte kul, och för en del i Tyresö har inte heller resandet varit särskilt roligt. Kanske kan det bli bättre nu.

Gärna bättre kollektivtrafik, men inte som lite socker för att lättare lura stockholmarna att svälja den beska trängselskatten.

Perspektiv på palestinsk misär

Dagens guldstjärna går till Dagens Nyheters Niklas Ekdal som slår ett slag mot historielösheten i den svenska synen på Mellanöstern-konflikten. Allt han skriver håller jag inte med om men artikeln öppnar perspektiv som är alltför bortglömda i vårt land.

Det fanns en tid när Gaza och Västbanken kontrollerades av arabstaterna och palestinierna kunde ha fått sitt land, men intresset från Egypten och Jordanien var obefintligt. Misären är inget som israelerna uppfunnit eller skapat, den fanns redan tidigare.

Så här skriver Ekdal:

"Vem är ansvarig för palestiniernas sorgliga belägenhet i flyktingläger och ockuperade områden? Eftersom Israel är en öppen demokrati och i vissa avseenden västvärldens förlängda arm i Mellanöstern tenderar FN-resolutioner och debattörer att ensidigt placera skulden i Jerusalem och Tel Aviv.Israels roll som ockupationsmakt väcker plågsamma minnen av både europeisk kolonialism och antisemitism. Ju hårdare kritik, desto mer kan kritikern distansera sig från sin egen nedärvda skuld. Israel avfyrade de första skotten 1967 men det var Egyptens beslut att stänga Akabaviken för israelisk sjöfart och uppmaning till FN-trupperna att lämna Sinai som var de utlösande faktorerna.

Om arabvärlden bara erkänt Israels rätt att existera hade landet fortfarande legat inom 1966 års gränser. Under de decennier som Egypten och Jordanien kontrollerade Gaza och Västbanken förblev de palestinska flyktingarna sittande i hopplösa läger. Bilden har varit densamma i Libanon. Medan Europa under åren efter andra världskriget integrerade tiotals miljoner flyktingar, och Israel integrerade hundratusentals judiska flyktingar från arabvärlden, gjordes inget för att skapa en framtid för palestinierna.

Till och med kung Hussein av Jordanien medgav på sin tid att flyktingarna exploaterades i konflikten med Israel: 'Sedan 1948 har arabiska ledare utnyttjat det palestinska folket för politiska syften. Detta är ... brottsligt.'

Om de onda cirklarna ska brytas krävs insikt om detta delade ansvar för misären i Gaza. "

Byt politik - eller byt parti, Baylan!

Hallå? Vad är det som händer?

"Det är bra att föräldrarna får möjlighet att göra den bedömningen. Ingen känner barnen lika bra som föräldrarna, säger Ibrahim Baylan"

Citatet är hämtat ur dagens Svenskan och ger skolministerns motiv till varför han tycker att barn ska kunna börja skolan när de är sex, sju eller åtta år gamla. En öppning för viss flexibilitet alltså. Det intressanta är motiveringen. Menar Baylan allvar borde han antingen byta parti eller sossarna politik.

Samma parti och samme skolminister gör vad de kan för att göra livet surt för friskolor i allmänhet och konfessionella i synnerhet. Där är det tydligen inte mycket värt med föräldrarnas bedömning och kännedom om sina egna barn.

Fortfarande blockerar sossarna, med det alltid lika liberala folkpartiets hjälp, en verklig flexibel skolstart som inte tvingar barnen att börja skolan på hösten.

Familjepolitiken är ju verkligen också en uppvisning i förtroende för föräldrarna. Alla ska tvingas eller lockas med hjälp av maxtaxa att lämna ifrån sig barnen till kommunal barnomsorg så snabbt som möjligt efter nedkomsten. Heltidsomsorg är det som premieras och den som vill stanna hemma några månader extra ska straffas. Som lök på laxen har vi pappamånader som en del vill utöka ytterligare. Regeringen (med assistans av s-märkta nickedockor i många kommuner) tvingar föräldrarna att välja en viss barnomsorg och tvingar föräldrarna att göra uttaget av ledigheten på ett visst sätt. Fine... det stämmer ju bra med Baylans nyvunna insikter om föräldrarnas kapacitet.

Kom igen Baylan! Byter du parti eller byter ni politik? Eller blir det en pudel när du har pratat med Göran?

När skatt blir viktigare än folkhälsa

Sänkt spritskatt. Det är ett av få riktigt skarpa förslag som Göran Persson kan prestera så här snart ett år före valet. Tanken är att göra Systembolagets varor billigare för att rädda försäljningsmonopolet.

Jag har rätt svårt att hänga med i logiken. Danskar, tyskar och finnar säljer alltså starka varor billigare än vad vi gör. Vi säljer i vår tur spånken billigare än norrmännen. För att klara konkurrensen ska vi sänka alkoholskatten för alla i hela Sverige, alltså inte bara där gränshandeln är ett verkligt problem. Kontentan måste bli att det är okej att kröka hejdlöst och billigt, bara man köper flaskorna på rätt ställe.

Vad hände med folkhälsoaspekten och den sociala alkoholpolitiken? Nu är det tydligen kampen om skatteintäkterna det gäller. Att hålla totalkonsumtionen nere och begränsa alkoholskador och missbruk verkar för länge sedan vara något som sossarna har glömt.

Det spännande ska bli att se vad Reinfeldt säger. Alkoholpolitiken är ett område där en moderat omprövning skulle välkomnas.

Stockholm sviker - dags för Tyresö att ta över Skrubba

Husvagnslägret blir kvar i Skrubba. Hur länge är oklart. Men längre än till 31 augusti blir det i alla fall, trots löften från Stockholms socialborgarråd, Margareta Olofsson (v).

Det börjar bli svårt att hålla räkningen på alla gånger hon svikit löften eller missat att ta initiativ för att hjälpa de hemlösa. När någon har fräckheten att påpeka det uppenbara svarar Olofsson med högt och förorättat tonläge i talarstolar eller på insändarsidan. Men verkligheten talar sitt tydliga språk: majoriteten i Stockholm klarar inte av att ge hemlösa det stöd de behöver. I stället avvisas de gång på gång från plats efter plats. Nu behövs en långsiktig lösning, inte bara att husvagnarna rullar vidare mot nya destinationer.

"Lägret har tillåtits växa, och det uppsökande arbetet har inte bedrivits i den omfattning som lovades i våras", säger Berit Assarsson (m) till DN idag. Hon, i likhet med de flesta andra partier i Tyresö, är upprörd över att Stockholm inte tagit sitt ansvar och att lägret i värsta fall kan vara på väg att permanentas.

Det försvårar byggplanerna för området. Men det är också lätt att få känslan att Stockholm skjuter över sina egna problem på andra kommuner. Skrubba tillhör förvisso Stockholm, men till närmaste bostadsbebyggelse på den sidan kommungränsen är det långt. På Tyresösidan däremot finns flera stora områden där inbyggarna är allt annat än lyckliga över lägrets existens.

Personligen tror jag att förutsättningarna att göra något bra och framtidisinriktat av Skrubba skulle öka radikalt om det överfördes till Tyresö kommun. För Stockholm är det utmarker som endast passeras på vägen till en av flera kranskommuner. För Tyresö är Skrubba ett naturligt utvecklingsområde, med närhet till befintlig bebyggelse och centrum. Skrubba kan inte fortsätta vara en plats där Stockholm dumpar sina problem.

Sluta lappa - avskaffa fastighetsskatten!

Vänstern och miljöpartiet kräver lindringar i fastighetsskatten i de kommande budgetförhandlingarna. Himla bussigt! Men ett system som är i grunden sjukt blir inte bättre av att lappas och lagas. Riv och bygg nytt! Det är fel att man ska betala skatt på pengar som man inte har. Ett hus som man bor i år efter år ger inga inkomster, bara utgifter. Får man betala en slant när man flyttar är det en helt annan sak. Då har man pengarna i handen och ett kapital att ta av.

Bort med fastighetsskatten och ersätt den med en kommunal avgift på max ett par, tre tusen. Pengar som kan användas till investeringar för att förbättra för de boende - i stället för att finanisera nya feministmyndigheter och sminka arbettslöshetssiffrorna med mer eller mindre meningsfulla åtgärder.

Folkomrösta mera!

I samband med valet 2006 kommer Eskilstuna att folkomrösta om kommundelning, meddelade TT igår. Samtidigt röstar stockholmarna (bosatta i huvudkommunen) om biltullarnas framtid. Sedan 1977 har ett 70-tal kommunala folkomröstningar genomförts, ofta om kommundelningar, men under senare år då och då även om rättvisa i familjepolitiken.

Vid kristdemokraternas riksting tidigare i somras gjordes tummen ner för både folkavstämningar om de ändringar som planeras för att göra äktenskapsbalken könsneutral och för en omröstning om den EU-stadga som för tillfället lagts på is. Tråkigt och fegt tycker jag. Folkomröstningar är inte det värsta som kan hända. Tvärtom behövs det fler i Sverige, framför allt på kommunal nivå. Det måste bli svårare för oss politiker att neka folkomsröstningar.

Varför? Dels är folkomröstningar ett slags demokratisk ventil eller säkring om man så vill, dels har de ett symboliskt värde som inte bör underskattas. Det är en markering av att makten faktiskt i första hand ligger hos medborgarna och inte på partikanslierna. Bara vetskapen om att namninsamlingar lättare kan tvinga fram kommunala folkomröstningar skulle göra politikerna mer lyhörda. Det skulle bli svårare att köra över lokala opinioner.

Sanningen är ju också att många åsiktsströmningar går rakt igenom partierna, eller åtminstone deras väljargrupper. Familjepolitiken är en sådan. Erfarenheterna från den korta perioden med vårdnadsbidrag under 1990-talet visade att de som flitigast utnyttjade möjligheten var just väljare i traditionella vänsterområden. En del personer som till exempel vill förändra familjepolitiken tar steget fullt ut och byter parti. Men för åtskilliga väger bördan från födsel och ohejdad vana tungt. Det är många spörsmål som ska vägas och synas.

På det kommunala planet blir det ännu tydligare. Så länge vi har gemensam valdag är det knepigt för kommunala frågor och opinioner att slå igenom. Det krävs mycket för att s i Tyresö ska kunna kompensera en dålig insats av Göran Persson i TV:s partiledardebatt.

Fler kommunala folkomröstningar är ett sätt att renodla, förtydliga och ge kommunala och lokala frågor en chans i kommunpolitiken, en väg att förhindra att arbetet i fullmäktigeförsamlingar och nämnder reduceras till dåliga kopior av rikspolitiken. Just det tror jag skrämmer en del politruker som vill fortsätta att dra i trådarna och ha lojala företrädare i kommunerna som fungerar som megafoner och handläggare. Det blir bara krångligt med lokala opinioner. I synnerhet om väljarna har fräckheten att i folkomröstningar säga ja till kommunala vårdnadsbidrag eller nej till biltullar, stick i stäv med regeringens politik.

Även på den borgerliga sidan verkar det alltså finnas en oro för att demokratin ska bli för demokratisk och att den representativa ordningen ska urholkas. Men i min värld har inte folkstyret råd att monopoliseras av partierna. De behövs, men det måste också finnas större utrymme för opinioner och initiativ som går rakt igenom parti- och blockgränser.

Mångfald bättre än borgerlig enfald

Så har då Göran Persson gjort come back. I helgen framträdde han inte bara i sörmländska Björkvik. S-partiets juniorer förärades också ett oväntat besök. Statsministerns budskap har redan analyserats till minsta beståndsdel. Här räcker det att konstatera att intet nytt presenterades. Samma övertro på politikerfixade jobb som vi vant oss vid under årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav och samma underskattning av betydelsen av att skapa goda villkor för företagande. Att höra Klas Eklund, tidigare statssekreterare (s), såga Persson på TV i går kväll var faktiskt smått underhållande.

Det intressanta med helgens statsministerbravader är själva fenomenet. Persson har tydligen lyssnat på kritikerna. Genom att besöka SSU-kongressen visade han större intresse för Rörelsen än för den egna hängmattan. Och genom att närma sig frågan om hur Sverige ska sättas i arbete kan han åtminstone i några dagar ge intryck av att återigen prioritera jobben.

Borgerligheten kan inte längre räkna med att fortsätta sparka på den s-regering som ligger. Erfarenhetsmässigt vet vi att socialdemokraterna är bäst när det gäller. Då drar valmaskinen igång. LO:s propagandaapparat ställer oftast upp lojalt och ministrarna turnerar riket runt för att presentera nya bidrag och presenter.

Samtidigt är moderaterna bäst på träning. När valet närmar sig brukar de krokna. Risken finns att Reinfeldt och hans kompisar prickat in formtoppen för tidigt. "Maud-eraterna" verkar bli det nya partiet för Timbrohögern, för de gnälliga marknadsliberaler som tycker att m har blivit för snälla mot facket. Frågan är bara hur det centerpartistiska fotfolket reagerar. Än så länge har inte centerns nyorientering inneburit några opinionsmässiga jättekliv. Folkpartiet tappar väljarstöd och kristdemokraterna befinner sig på alliansbyggets skuggsida.

Kort sagt: det är för tidigt att ropa hej! Rosenbad är långt borta, även om det kan skönjas en viss medvind. Det enda som duger är att spotta i nävarna och jobba hårt. Min övertygelse är att borgerligheten förvisso tjänar på att uppträda som vänner som kan samarbeta och vill ta över makten. Men de borgerliga partierna förlorar på om alla leker följa Reinfeldt, som i sin tur då och då ser ut att skugga Göran Persson. Likriktning innebär att viktiga nyanser i den borgerliga buketten går förlorade. Därmed kan exempelvis mer idéorienterade liberaler och kristdemokrater finna större lockelse i soffan än att lägga sin röst på ett blaskigt alternativ som är sönderkompromissat redan på valdagen.

Ska enheten vara en verklig tillgång måste det vara i så fall vara en enhet som bejakar de fyra partiernas olika ideologier, bakgrund och kultur. Annars är jag nog inte ensam om att betacka mig för alliansen...

Bloggreklam i Smålandsposten

Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, var som många andra samhällsintresserade i Almedalen under årets politikervecka. Ett av seminarierna som han besökte handlade om bloggosfären. Fenomenet med bloggar har visat sig vara mer än en fluga, skrev han i sin tidning häromveckan:


"Korta snabba kommentarer utmanar traditionella medier. Informationen blir fri - inga grindvakter i form av nyhetsredaktörer som sovrar och stoppar informationen. Typiskt nog är det på Dagens Nyheters kultursidor som de mest avundsjuka kommentarerna dyker upp. En besviken kulturvänster börjar konstatera att den inte längre ligger i opinionsbildarnas frontlinje."

Tunström menar att liberaler, moderater och kristdemokrater, till skillnad från vänsterradikaler har varit snabba att ta efter utvecklingen "over there". Trots att vi bloggare sägs vara bra på att framhäva mediets förträfflighet, menar herr chefredaktör, att bloggarna inte kommer att ersätta andra medier på åsiktsmarknaden. Men de kommer att komplettera de traditionella och ge dem en match om läsarna.

"De mest politiskt intresserade har bråda dagar när bara några av alla bloggar dagligen ska läsas. Högerbloggen erixon.com följs av liberala bloggen sodertankar.blogspot.com och varför inte av den i den kristdemokratiska högern patricrylander.blogspot.com som kontrasteras av kristdemokratiska vänsterbloggen syskonskap.blogspot.com"

Tack och bock för omnämnandet, säger jag. Om jag är höger eller inte får läsaren av min blogg själv bedöma.

Martin Tunström slår som ofta huvudet på spiken när han avslutar med att framhålla att bloggflugan kommer att överleva, men att allt inte är stjärnor som glimmar: "Men åsiktstorget blir större. Debatten blir friare. Och den konformism som lagt en våt filt kring det politiska samtalet utmanas en gång för alla"

Skattefinansierade blöjor inte självklart

Mario och Magdalena Cruz i Nacka är upprörda. Kommunen har beslutat att förändra barnomsorgschecken så att förskolorna själva får besluta om de exempelvis vill lägga resurserna på fria blöjor till barnen eller fler anställda och mindre barngrupper.

Gläntans förskola som lille Camillo går på har bestämt att barnen måste ha med sig blöjor hemifrån. Dels för att frigöra resurser som kan läggas på annat. Dels för att slippa den knöliga hanteringen när mammor och pappor har speciella önskemål om specifika blöjmärken.

"Familjen betalar varje månad 1 300 kronor för Camillos förskolegång och tycker att det skulle räcka", skriver Dagens Nyheter idag. Bara blöjorna kostar 600 kronor per månad, enligt Marios och Magdalenas egna beräkningar. Kvarstår alltså hela 700 kronor som familjen betalar för övriga kostnader som är förenade med förskolans verksamhet. Och det skulle alltså räcka?

En förskoleplats subventioneras idag med närmare 100 000 kronor per barn och år. Det exakta beloppet varierar från kommun till kommun. Men problemet är egentligen inte att Cruz´betalar för mycket, utan raka motsatsen. De betalar alldeles för lite. Särskilt i jämförelse med att de familjer som kämpar och snålar med pengar och föräldraledighet för att kunna vara hemma tills barnet fyller två eller tre år inte får en krona extra. Däri ligger orättvisan, inte i att de som väljer skattesubventionerad förskola får betala blöjorna själva. Med maxtaxan har det blivit ännu svårare att se de verkliga kostnaderna och lättare att kräva mer och mer utan att inse att någon måste stå för fiolerna.

Nacka har gjort helt rätt. Det är bra att verksamheterna får större frihet, utan pekpinnar från kommunen. Nacka har dessutom en väl utbyggd barnomsorg med många alternativ, såväl kommunala som fristående. Om blöjor är en så avgörande fråga för familjen Cruz som det verkar i dagens tidning är det bara att byta förskola. Det stöter knappast på några större hinder.

Kanske finns det någon förskola i närheten som tycker att "fria" blöjor är en konkurrensfördel. Annars är det bara att ta ett snack med de andra föräldrarna på Gläntan. Tycker alla att blöjor är viktigare än personal går det säkert att få ledningen att ändra sig.

Odemokratiskt försök att strypa debatten

Gör det förbjudet att säga att barn har rätt till sina föräldrar, till en mamma och en pappa. Det är innebörden av ett förslag som Prideveckan till ära presenteras av journalisten (?) Emma Sahlman som gjort en studie för Forum för levande historia.

Enligt henne behandlas homosexualitet som en åsikt i medierna. Därmed ges utrymme för kränkande diskussioner. Man kan undra hur många minuter hon över huvud taget jobbat på en redaktion. Min erfarenhet som insändar- och debattredaktör säger mig att kränkande diskussioner inte har någon plats i spalterna över huvud taget. Bortsett från den gyttjebrottning som då och då utspelar sig i kvällstidningarna finns ett relativt välfungerande filter på redaktionerna och genom lagar och pressetiska regler. Personangrepp, tarvligheter och övertramp refuseras regelmässigt.

Vad Emma Sahlman säger är något annat. Vad hon är ute efter är att strypa debatten. Alla ska inte bara tolerera homosexualitet och samtliga uttryck för homosexuell utlevnad, utan även acceptera och utdela uppmuntrande ryggdunkningar till killar som gillar killar och tjejer som gillar tjejer. Det är inte bara orimligt. Det är också odemokratiskt.

Det är gayrörelsen som drivit på för registrerat partnerskap, adoptioner och könsneutrala äktenskap - krav som i högsta grad är politiska och som framförts på debattsidor och från riksdagens talarstol. Därmed är det inte längre bara en fråga om sexuell läggning. Kraven är just åsikter och som sådana måste de få brytas i ett demokratiskt samtal. Debatten blir ganska så märklig om vi som tycker annorlunda tvingas hålla truten för att inte behöva skaka galler.

Är det månne argumenten som tryter? Den som saknar tyngd i argumenten brukar höja rösten eller kräva att motparten på ett eller annat sätt ska tystas. Jag tänker i varje fall fortsätta hävda att barn har rätt till en mamma och en pappa.

Staten ska stödja, inte styra

Inrätta en ny jämställdhetsmyndighet, föreslås idag från den jämställdhetspolitiska utredningen, vars arbete har letts av Gertrud Åström från vänsterorganisationen Ordfront.

Egentligen är det ganska märkligt att ingen har kommit på den briljanta lösningen tidigare. I Sverige har fler och fler myndigheter blivit opinionsbildare och kampanjmakare. PR- och lobbyföretag kan numera tjäna storkovan på skattebetalarnas pengar. I Sverige styr sossarna och sossar älskar myndigheter och politiska beslut. Allt kan beslutas på politisk väg och skulle de fina besluten möta motstånd går det alltid att dra till med en käck kampanj eller ytterligare lagstiftning, eller varför inte locka med projektmedel eller bidrag. Allt går att köpa med mördande reklam, lagstiftning eller nya bidrag. Därför skulle det förvåna om inte regeringen gör tummen upp för Gertruds förslag.

Det finns något parodiskt över svensk jämställdhetsdebatt. Gränsen mellan privat och offentligt tycks helt ha utraderats, och vad folk faktiskt tycker ser ut att vara av underordnat intresse. Allt kan offras på jämställdhetens altare, inte minst barnen som ofta betraktas som ett tillfälligt hinder på vägen tillbaka till arbetslivet. Självklart finns en rad osakliga löneskillnader som måste rättas till, för att nämna ett område som jämställdhetsdebatten gör rätt i att uppmärksamma. Men när det kommer till familjelivet är det dags att säga stopp.

Staten ska stödja, inte styra familjerna. Därför är det oacceptabelt med alla former av "individualiserad föräldraförsäkring". Att vara förälder är allt annat än individuellt. Få saker kan vara så gemensamma som att bli föräldrar. Därför måste också de som satt barnet till världen gemensamt få avgöra vem som ska göra vad och när. Personligen begriper jag mig inte på pappor som inte stannar hemma, om det bara finns ekonomiska och praktiska möjligheter. Men varje familj är unik och bäst lämpad att avgöra vad som passar bäst i just deras situation. Jag och min fru vet definitivt bättre än Gertrud Åström, Jens Orback och jämställdhetsmentor Winberg i Brasilien vad Agnes behöver.

Gärna jämställdhet, men med förnuft och måtta. Om inte föräldrarna vill ha millimeterrättvisa om vem som byter blöjor, klipper gräsmattan, tar hand om disken eller byter däck på bilen ska de slippa det. Är någon missnöjd över arbetsfördelningen är köksbordet rätt plats att ta diskussionen och ändra på spelreglerna - inte korridorerna på en skattefinansierad jämställdhetsmyndighet.